Hitta hemEfter en tids oro har kärleksparet Henrik, renskötarson från Soppero, och Agnes, vars morföräldrar bor i samma by, hittat tillbaka till varandra. Han åker dessutom för att för första gången hälsa på Agnes i Solna där hon bor med sin familj. Det blir några varma sommardagar som bidrar med en del nya insikter om hur deras olika bakgrunder ligger mellan dem. Även om de bästa konstskolorna dit Henriks håg dras finns i storstäderna, så är Stockholm av flera skäl ändå Fjollträsk för honom. "... hemma är killar killar", säger Henrik.
När de några veckor senare ses igen på de samiska konfirmandernas återträff i Lappland blir det enklare. Men även i byn drabbas Agnes och Jåke, en kompis ur Agnes samiska språkklass som också visat sig ha släkt i Soppero, av O8-slängar och fjollträsksnacket.
Man vet att den sortens etiketter är tröttande.
Och åt frågor om hur identitet formas och upplevs har Ann-Helén Laestadius ägnat flera mycket läsvärda romaner. Hitta hem är den fjärde i sviten om Agnes, Henrik och deras kärlekshistoria i brytpunkten samiskt i Sápmi och i Solna.
Utan att skilja sig till form och språk, och trots nya intressanta hemligheter, som än en gång utmanar byn, känns Hitta hem dock som den svagaste delen. Den verkar mer planerad vad gäller tematik och ämne än att, som de tidigare tre, ha fått vara utforskande och sökande. Det är en aning för tillrättalagt med väl snygga skarvar mellan berättelsens pusselbitar och med få bisatser utan uppenbar nytta för upplösningen, men livgivande för helheten.
En av de nya gåtorna i romansviten handlar om Jåke och homosexuell kärlek. Kärlekshistorien kompliceras särskilt av att den utspelas i ett samhälle där den gammalmanliga manligheten fortfarande ofta tycks vara mer tydlig norm än i det allmänt skandinaviska. För Jåke visar sig den konservatismen bli farlig när han oväntat blir blir kär i en pojke ur en renskötarfamilj i Soppero. Ante, som han heter, tar initiativ men skräms av sig själv och hindren blir för stora. Det blir våldsamt och Jåke försvinner.
Tyvärr fördjupas varken Jåke eller Ante och därmed inte heller ämnet. Dramat kring Jåkes förälskelse slutar till sist "lyckligt" då fördomsfulla motståndare till homosexualitet får möta kloka, förstående människor. Det är på ett sätt skönt men berättelsen når samtidigt inte riktigt fram till den plats där läsaren står hjärta mot hjärta med den gestaltade människan.
Det andra och mest tankeväckande temat i romanen handlar om platsens ande, eller kanske snarare om minnet som en geografisk plats. Enligt både Agnes och Henriks familjer är det händelser i släkthistorien som gör platser särskilda. Till dem kan nya generationer återvända för att tanka sig själva. En fascinerande tanke och som Agnes, eftersom hon är en reflekterande gammelförståndig person, oväntat nog inte funderar mer på. Kanske får frågor som om en plats kan bli "fri" ifall blodslinjen bryts eller om en oskyld kan bjudas in i samhället - eller om det överhuvud taget går att bli en del av ett nytt samhälle om dess platser, eftersom ingen i släkten funnits där förut, inte kan erbjuda en minnen som blir energi och ro för nya generationer - stå tillbaka just för att det är så skönt att Agnes äntligen tycker sig ha hittat hem?
För romanen hade det dock varit mer intressant om så skett och för första gången känns det faktiskt som om Ärendet stått i vägen för skrivandet.
Det var oväntat i en för övrigt habil svit romaner som alla, och även Hitta hem, öppnar dörrar till frågor för människor både i och utanför Sápmi.