Änglar finns - mitt i helvetet

Åsne Seierstad
Åsne Seierstads bok om Tjetjenien heter i sitt norska original De krenkede, de kränkta. Eftersom det ordet i svenskan devalverats till ett hjälplöst kvidande har förlaget valt det mer sakralt klingande Ängeln i Groznyj.Nog för att kränkning är det rätta ordet, om man ser till vad Tjetjenien utsatts för. Seierstads bok handlar om två resor till det våldtagna landet, vars främst brott är att det gränsar till det ryska imperiet och dess månghundraåriga ambition att utvidga sig söderut. Det är en kvinna i det sönderbombade Groznyj, Tjetjeniens huvudstad, som är ängeln. Hon hjälper de barn som blivit föräldralösa genom den vettlösa ryska krigföringen, och dessa barn kan räknas i tiotusentals. Åsne Seierstad rapporterade redan från det första Tjetjenienkriget 1994 för norska Arbeiderbladet. Det var kriget som den understundom nyktre Jeltsin skulle vinna på några timmar. Det sovjetiska imperiet föll sönder, men Tjetjenien fick man inte förlora även om Jeltsin lämnade ifrån sig mer betydande nationer helt frivilligt. Utan vare sig plan eller ordning gick de ryska pansartrupperna in och förintades av "banditerna". Kriget kom att pågå i år, kanske pågår det än. Det tjetjenska motståndet gick ner sig i fundamentalistisk idioti och Ryssland styr nu med marionett.Nu erinrar hon sig denna första resa och gör en ny resa. Förklädd och insmugglad möter hon krigets offer, och de är hjärtskärande många, änkor, barn, män, kidnappade, våldförda, skadade. De döda kan hon inte möta, bara deras berättelser. Och naturligtvis möter hon offren på den andra sidan, de lika övergivna krigsveteranerna, offren för tjetjensk terrorism och andra. Hon rapporterar snabbt och relevant, har en berättarton som är närmast skönlitterär. Förloppen skildras sceniskt, de dramatiska vändningarna är omsorgsfullt tillvaratagna. Och spänningen driver hela tiden läsningen framåt. Den typen av reportagestil får ibland kritik, men jag finner den medryckande och vacker. Om så verkligheten är ohygglig. Jämför man med den adjektivlösa syntetprosa Joan Didion skriver är Seierstad rena njutningen. De mänskliga ödena är ohyggliga, det som i boken kallas "tjetjenifiering" innebär att krigets fortsatta grymhet överlåts på inhemska, tjetjenska krafter. Den traditionelle bov som heter Kadyrov och låtsas vara president i republiken är bara en ovanligt grym marionett. Han är som tagen ur en 1800-talsroman av Tolstoy, men han har Putins stöd och sitter därför kvar. Stalin lät förflytta hela den tjetjenska folkgruppen, han gjorde ju så. Då fick de bo på stäppen i Kazakstan. Nu jagas de som skadedjur av berusade ryska soldater, torteras och slås ihjäl av inhemska marionetter och plågas av islamsk terrorism. Sannerligen, att vara litet folk i närheten av ett aggressivt imperium är inget man ska önska sig. Det är möjligen hos kvinnorna Seierstad finner ett slags hopp, de upprätthåller någon slags ordning medan männen är i krig eller helt enkelt försvunna. De tar hand om barn, de tar hand om gamla. Änglarna i Groznyj finns, mitt i helvetet.