Av den åtminstone än så länge inte så värst omfattande (i alla fall inte i svensk översättning) romanlitteraturen post det ödesdigra datumet 01-09-11, så intar Amy Waldmans Paradisträdgården förvisso en kvalitativ särställning, dock obönhörligen tillsammans med Jonathan Safran Foers fascinerande Extremt högt och otroligt nära, från 2005.
Den skildrar, med tungt beslutsamma nyanser och dito dimensioner, det trauma som utbryter och som drabbar framför allt (men långt ifrån enbart!) staden New York; som något år efter den monumentala terroristattacken riktad mot World trade center på Manhattan, långt ifrån har hämtat sig ännu - när en jury ska döma i en arkitekturtävling om det bästa minnesmärket på själva platsen för attacken.
Traumat markerar sig mera exakt när juryns John Updike-elegante konservative ordförande bryter sigillet till kuvertet och som det vinnande bidraget till tävlingen då finner Paradisträdgården, signerat av Mohammad Khan. En i Amerika född muslim. Men dock, ovedersägligen ändå, en muslim. Trots att Mo, som han kallas, aldrig har vare sig praktiserat eller ens studerat islam.
En formlig protest- och indignationsstorm utbryter. Ska "en av dem" utforma minnesmärket över alla våra döda! Mo uppmanas, mer eller mindre subtilt av exempelvis juryns ordförande, att ta tillbaka sitt bidrag. Eller låta någon annan person representera sig, ungefär som de för påstådd kommunism svartlistade manusförfattarna i Hollywood brukade göra på 50-talet, när de anlitade en "The Front".
Eller, helt enkelt, att byta namn.
Men Mo avböjer alla enfaldiga anbud som riktas mot honom och håller, istadigt, på sin rätt att vara vinnare i arkitekturtävlingen. Samt att få sitt som en trädgård utformade vinnarbidrag uppfört. Och medan de flesta av juryns medlemmar sviktar av defekter som moralisk och karriärmässig defaitism, populistisk feghet, med många flera alternativ, så utkristalliserar sig ändå hans främsta försvarare ur gruppen.
Och detta är, överraskande nog, ingen annan än Claire Burwell. Den enda i gruppen med personlig erfarenhet av 11 september-relaterad sorg: hon är änka efter en av dem som dog inne i en av WTC-byggnaderna och vars kropp aldrig återfanns.
Det står mängder också mellan raderna i denna både akut välskrivna och raffinerat komponerade roman som gradvis allt hårdare trycker sina läsare till sig.
Man kan absolut associera till Sidney Lumets gamla filmklassiker Tolv edsvurna män, där Henry Fonda är den ende rättrådige jurymannen som hårdnackat vägrar att böja sig för den i övrigt slentrianmässiga jurymobben, samt även till Tom Wolfes stora 80-talsroman Fåfängans fyrverkeri; den senare inte minst i sina vitalt levande och aktivt pulserande skildringar av staden New Yorks många skiftningar - med bland annat etniska påtryckargrupper och illegala invandrare från bland annat Bangladesh; med sina både brokiga och differerande vanor.
Paradisträdgården är en ytterst angelägen, imponerande, meningsfull och från all pretentiös anspråksfullhet befriad roman, om teman som sorg och konst.
Den är redan rikligt prisbelönad och just i det sammanhanget bör Helena Hanssons ytterst lyhörda översättning särskilt omnämnas.
Detta kan då faktiskt vara årets översättningsroman. Djärvt att påstå när ännu ett drygt halvår återstår av 2012, men: så bra och precisionsmässigt relevant är ändå Paradisträdgården.