Och det är de finska krigsbarnens öde samt den finländska arbetskraftinvandringen till Sverige och vad assimileringspolitiken fick för konsekvenser som utgör historiens fond
I köket hos sin farmor Pirjo och farfar Eino söker Charlotte sina rötter. Stumma och ovilliga att tala om sin historia för barnbarnet Charlotte, spelad av Mirja Palo, får hon slutligen hjälp av sin finska fe, den finska nationalhjälten Carl Gustaf Mannerheim för att nysta upp sina farföräldrars historia. Mannerheim får förövrigt också sin historia berättad.
Det är med andra ord ett mycket stort material manusförfattaren Charissa Martinkauppi pressat in i denna helaftonsföreställning som hon dessutom själv regisserat.
Troligen var denna lösning inte den bästa. Skådespelarna lyckas hjälpligt bära denna mycket berörande historia genom första akten, men när berättelsen rullas ut på nytt i andra akten, med oändliga upprepningar både vad gäller gestaltning, uttryck och dialog, dör föreställningen. Andra akten, närmast ett karbonpapper på den första, bjuder varken på karaktärsutveckling, undertext eller driv i historien. Gissningen är att regissören sökt lätta upp allvaret, och ibland rena statistiska fakta, med att slänga in lite frågesport, cheerleding och andra lustifikationer. Tyvärr blir resultatet det motsatta eftersom gestaltningen blir än mer tyngd, otydlig och förvirrande.
Skådespelarna gör dock vad de kan med det manus och regi de haft att tillgå, men kraven på att ta en helaftonsföreställning i mål är ett gediget arbete även för de professionella inom scenkonsten.
Därför hade pjäsen Satu jävla helvetets maa helt enkelt fungerat mycket, mycket bättre som en enaktare.