Alltför många barn far illa. Väldigt illa. Varje dag. Det händer otäcka saker bakom alla möjliga dörrar. Hos de ”vanliga” familjerna likaväl som hos de ovanliga. Det kan vara alldeles nära dig, hos grannen eller någon släkting. Och alldeles för ofta får det otäcka fortgå eftersom ingen våga ingripa.
Många som överlevt och genomlevt sina barndomar med mer eller mindre väl läkta ärr försöker senare i livet skriva böcker om det. De flesta lyckas inte, trots att deras historier är självupplevda och skakande, bara bråkdelen av deras erfarenheter kan få den mest kallhamrade att ligga vaken om nätterna. Det svåra är själva skrivandet. Det räcker inte med att ha en bra eller hemsk historia. Man måste också kunna gestalta den så att den överförs till läsaren i ett trovärdigt och läsbart format. Det är då det blir verkligt svårt. Oavsett vad det handlar om. Om en berättelse ges ut i ofärdigt skick, om den innehåller för mycket sentimentalitet eller berättarröst, om den alltför uppenbart tar ställning medan läsaren fortfarande befinner sig i texten – då får det nästan motverkande syfte. Den vanliga reaktionen att vända sig bort, att inte vilja bli inblandad tar då över och får läsaren att lyfta sig över bokstäverna det handlar ju inte om henne själv. Och för författaren, som kanhända såg en bok som enda möjliga väg till revansch för att kunna ta sig vidare kan det bli katastrof – dåliga recensioner skrivs på insidan huden.
Jeanette Eriksson hade en morfar som var pedofil. Hela sin barndom blev hon utsatt för hans sexuella vidrigheter och resten av familjen införstådd med vad som hände.
Mormorn hjälpte lillflickan att tvätta bort blodet efteråt och att smörja in henne i lillstjärten. Det har tagit lång tid för Eriksson att formulera sig på boksidor, men hon har använt tiden väl. Hon har lyckats plocka fram rösten på den lilla flickan som lever med sin morfar och mormor, som har det liv hon har och så är det bara så det är. Som fyraåring ställer inget barn sig frågan om det som händer är fel, om hon ska rymma eller vem som ska hjälpa henne. Barnet accepterar livet som det ter sig. Det är därför som det är så oerhört grymt att utnyttja barn. De kan inte försvara sig.
I När jag blir stor är författaren vibrerande närvarande. Samtidigt som hon övervakar och kontrollerar att jag läser alla bokstäver på alla sidor visar hon sina minnesbilder utan att värdera dem. Det får jag göra själv. Det är bedövande starkt. Som läsare kan man inte värja sig. Själv vaknade jag på nätterna och hade mardrömmar. Författarens ord hade fotograferats i hjärnan på mig, de skavde och gjorde ont. Jag har inte läst något lika bra sedan Sofia Rapp-Johanssons böcker. Förhoppningsvis blir När jag blir stor läst av många, många. Och förhoppningen är att det kan leda till att åtminstone något ytterligare barn får hjälp. Vet du inte vart du ska vända dig med det som du tror händer hos grannen, eller det konstiga på badstranden? Ring BRIS.