Mer eller mindre oplanerat slinker jag in på Lillan och får beskåda Olle Nyman framställa guld. Det är så bra att det är omöjligt. Alkemi helt enkelt.
Uppbackad av Christian Lidman på gitarr och en pytteliten laptop, sjunger, vrider, vänder och skriker Olle Nyman ut alldeles nya låtar.
I flera år nu har The New Mans skiva varit på väg, men Olle är en rastlös artist och har redan en ny färdigskriven. Och som den verkar bli bra. Låtarna är hårdare än någonsin, det är inte bara sättningen för dagen som för tankarna till Suicide, det är märkliga taktarter och soul och skräck om vartannat. Dessutom ser scenen med sitt rutiga golv och monokroma ljus ut att vara inredd av den dansande dvärgen i Twin Peaks.
Men allra mest handlar det om Olles röst, han låter som ömsom ängel ömsom demon. Han sjunger med allt, hela kroppen, som bestod han av resonans och inte mycket mer.
Han har aldrig låtit bättre och han har aldrig haft mer att säga. I en rättvis värld skulle Olle dela scener med Björk och Sigur Rós, jo så märkvärdig är han.