På Wikipedia kan den hågade slå upp världshändelserna från år till år. Från 999 f.Kr. och framåt, ja till och med årtionden bortom 2013, för även förutsägelser och planer tas med. Att se åren klickbara framför sig inger en lätt svindelkänsla, får ögonblicket att kännas kortare. Tiden breder ut sig i båda riktningar. Vad hände 25 december 1156? Då blev den svenske kungen Sverker den äldre mördad på väg till julottan. Och 2 juli 814? Den kinesiska kejsaren Wuzong av Tang föddes. Två datum i mängden.
Det brukar benämnas synkron historieskrivning (till skillnad från diakron), att år för år återge ett skeende och därigenom försöka skapa klarhet. Ett måhända fyrkantigt sätt att skriva historia, men också frestande i det att händelserna fixeras inom en bestämd och överskådlig ram.
Den tyske författaren Florian Illies gör ett försök i genren i sin populärt anlagda 1913. Århundradets sommar. Illies, välkänd kritiker och kulturredaktör, låter detta års händelser speglas mot en fond av olika europeiska kulturpersonligheters aktiviteter, såväl på det personliga som det professionella planet. En och annan politiker, affärsman, mecenat och brottsling får också vara med.
Det börjar i januari med att Hitler och Stalin, ännu ovetande om varandra, möts under en promenad i Schönbrunns slottspark i Wien, och slutar i december med att Kazimir Malevitj målar en svart kvadrat och skakar om konsthistorien. Däremellan avhandlas i korta stycken Picassos stora sorg över sin bortgångna hund Frika, Alma Mahlers och Oskar Kokoschkas närmast sadomasochistiska kärleksförhållande, Gottfried Benns leda inför att obducera lik, Rilkes skamlöst förföriska brev till miljonärskvinnor i hela Europa, och så vidare.
Det är anekdotiskt och underhållande, naturligtvis också tillspetsat på ett sätt som gör att komplexa skeenden ofta förenklas i enlighet med bokens dramaturgi. En herrans massa uppslag ska in mellan pärmarna, om så med våld. Illies är förvisso en kännare, men inte av den nyktra och lätt distanserade sorten, utan hellre av den passionerade, berusade, som i konst- och litteraturhistorien, och även i politikens persongalleri, på ett ganska tidstypiskt sätt fiskar efter Personligheter, Egensinne och Själ.
Mindre intresserad är han av strukturer och motsägelser, allt det som kunde repa upp en bra story. Godtar man de premisserna finns det dock en del att hämta i hans anteckningar över detta hektiska, brokiga år (men är inte alla år sådana, när allt kommer omkring?). Man smittas (något ovilligt) av författarens entusiasm, som ligger folkbildarens nära, utan att dock kunna följa den sluge kompilatorn när han försvinner in bland de många rösterna och ansiktena. Illies biografi över året 1913 kastar skickligt ljus över en tid som på sätt och vis aldrig funnits, förrän nu, retroaktivt, i hans bok.