Jag var inte lika imponerad av debuten Jag fick feeling som gemene man var. Det var något alltför undflyende, majackorden blandades med Järvinens sköra sång och det blev liksom för smetigt. Man var bland molnen är ungefär likadan, bara bättre. Tydligare. Hur tydligt det nu blir när såväl text som musik låter som framfördes de av skogsrån. Jan Johansson och Turid planterar träd på Södermalm, liksom. Jag menar absolut inte att låta raljant. Det är en fantastisk skiva. En som inte riktigt gjorts sedan 60-talet, när man blandade klassisk musik, jazz och folk och ur den blandningen dök en Joni Mitchell upp. Eller en Judee Sill. Vill man prompt invända så är det av närmast ideologiska skäl. Man kan ifrågasätta nödvändigheten av släppa något som låter som det gjorts förut. Men jag bryr mig inte om det. Man var bland molnen tillför absolut något i dagens vidriga kultur- och musikpolitiska klimat. Den är en källa att dricka ur, att vila vid. Så fortsätter kampen när vi laddat batterierna, okej?
