Det måste vara mig det är fel på. Tindersticks låter som ett brittiskt Lambchop, vare sig mer eller mindre och det duger inte. Stuart Staples sjunger fortfarande med en röst som vill vara Tim Hardin men som låter som en förkyld Ian Curtis. Jag menar såhär: i en värld där vi har Nick Cave behövs inte det här. Det här är de som svartklädda satt på utekaféer och låtsades läsa Sartre när de i själva verket tänkte på tjejer och reklamjobb som alla andra. Somliga liksom reste sig aldrig upp, de blev kvar i samma dualitet resten av sina liv. Tjugo, trettio, år efteråt har de byggt en studio på franska landsbygden. Där samma böcker ligger olästa i travar till allmän beskådan. Där röker de lite för mycket cigaretter och dricker lite för mycket vin och drömmer fortfarande om att bli sedda men inte genomskådade. Eller, så kan det förstås inte vara i Tindersticks fall. Det här är deras åttonde skiva och alla verkar gilla deras molliga monotoni. Således är det mig det är fel på. Gillar man de här dysterkvistarna sedan tidigare så är det här säkert lika bra som något annat de gjort. Eller, Tindersticks lyckas med konststycket att få med Mary Margaret O’Hara på skivan, den största sångerskan de senaste 20 åren som bara släppt en enda skiva (Miss America, 1988). Så får hon sjunga en duett, en låt om jordnötter. Det är naturligtvis inte dåligt men det fyller heller ingen funktion. Det är ett slöseri med resurser och jag kan inte med gott samvete rekommendera det.
