Andra genrer än bara rock för barn

Barn gillar rockmusik. Det är ingen nyhet.Ur var och varannan högtalare strömmar också just rock- och popmusik. Den kan ha texter om sex och smärtsam kärlek, ursprunget till själva termen Rock´n roll hänger faktiskt ihop med en låt om sex, eller lyrik som vuxna skrivit för att låtarna bättre ska hänga ihop med barndomens erfarenheter. Kanske kan man prata om adaption.Och det man uppföds med gillar man på ett oundvikligt sätt. Konservatism är nämligen inte alls en fråga om ålder, snarare om efterapning och längtan efter tillhörighet. Så när musikanter som gör barnmusik i stället vänder sig till andra genrer för tonsätta texter av barnvisans karaktär, blir det genast mer spännande.En sådan produktion är CD:n Ima ipmasat utgiven av bok- och musikförlaget DAT, ett av de få som faktiskt producerar barnskivor. Förlaget är i grunden norskt med säte i Kautokeino, men har även distribution i Sverige och via webben. För Ima ipmasat svarar en av förlagets författare, Inger-Mari Aikio-Arianaick lyriker och barnboksförfattare, för själva visdiktandet. Hon har skrivit tolv texter och lyriken har sedan tonsatts av de medverkande artisterna. Skivan har en rejäl uppställning av både etablerade musiker och av mindre bekanta, nyare och ibland yngre, musiker. Sammantaget är skivan därför en slags antologi. Uttrycken växlar och då språket är okänt för en stor grupp lyssnare, allt sjungs på samiska, blir texternas sammanfogande funktion underordnad.Men mina farhågor om att det ska spreta och dra för mycket kommer på skam. Jag gillar det här. Det samiska språkets mjukhet är behagligt att höra som sång. Tje-ljuden är roliga att leka med och musiken känns fräsch. Ibland enkel som i barnvisor och lekramsor för de yngsta. Andra gånger har musikerna låtit sig influeras just pop och rock, eller av klanger från andra delar av världen än den nordliga kalottens. Framför allt slås jag av hur rytminstrumenten varieras.Mest njuter jag av Mari Boines Siljus okto där hennes hesa, mörka röst smeker örat, och mest överrumplad blir jag av Kai Sombys hårdrockslåt som bryter av ordentligt. Det här är
ingen dussinrock för hissar.Men visst finns det även stråk av jojk på skivan. Till exempel i Tiina Aikios låt på det tredje spåret eller i Sofia Jannoks tonsättning av Salla. Gruppen Jiella serverar i sin tur finska eller östliga influenser.Samtidigt gör mångfalden av uttryck skivan lite svårplacerad. Barnskiva känns för smalt och begränsande, det här är i stället närmare Ulf Björlins filmusik till svenska barnfilmer från 1900-talet, eller George Riedels tonsättningar. Ja, faktiskt mer av Alice Tegnér och Lennart Hellsing, eller traditionell folkmusik från Norrbotten, än annan samtida barnrock. Det tackar jag för!Och önskar samtidigt att Ima ipmasat skulle nomineras för en Grammis.Det vore intressant.