Andra avenyn får en andra chans
I dessa tider av högkvalitativ tv-dramatik väljer SVT att satsa på den genre alla trodde dog i slutet av 1990-talet: såpan. Eller daglig drama. Eller populärdramat. Eller vad man nu vill kalla det. För mig och de allra flesta utanför tv-huset är Andra avenyn en såpa. Och som sådan är den helt okej. I första avsnittet läggs en hel del trådar upp på bordet: en dömd mördare släpps ut ur fängelset. Ska han gå den smala vägen eller falla tillbaka i brott? En ny fosterson kommer hem till sin familj och kommer på kant med dottern. En invandrarkille är kär i en svennetjej. Samma invandrarkille pressar en butik på pengar. Den som står i butiken är den frisläppte mördarens döda frus systers dotter. Och så vidare. Det finns redan gott om såpadrama för de 42 planerade avsnitten. Dialogen är inte alls så hemsk som den kan vara i sådana här sammanhang. De visuella lösningarna är påfallande kreativa (minus att man helt utan anledning slängt in en björn ibland). Karaktärerna känns hyfsat trovärdiga och engagerande. Hade Andra avenyn konkurrerat med Skilda världar, Tre kronor eller Rederiet hade den med all sannolikhet blivit en klassiker. Men det har gått några år sedan tv-kartan såg ut så. Det är 2007 och svenska tv-tittare har vältrat sig i superkvalitet i flera år: allt från Sopranos, Six feet under och Vita huset till svenska motsvarigheter som Lasermannen, Om Stig Petrés hemlighet, Leende guldbruna ögon och nu senast Upp till kamp. Vi är kräsnare än så här. Ribban ligger högre nu, även om man naturligtvis ska ge Andra avenyn några avsnitt till.
Andra avenyn
Så jobbar vi med nyheter