Var alltså Strindbergs väldiga skrivande bara en metod inuti ett mycket större projekt? Jag tror det. Den sanning han ser dölja sig kan skrivas fram, bara för att åter bli en motsägelse, och detta driver honom, oupphörligt. Ständigt en ny stege, ständigt en bortkastad stege.
"Hela mitt författeri är ju bara ett ändrande av meningar, från det sämre till det bättre, ett desavouerande av mitt gamla hemvävda själv, en kamp mot gamla ideal (=fördomar), och därför är jag så full av motsägelse, så disharmonisk."
Om jag lärt något av de femtiotvå visiterna hos Strindberg är det nog detta: att tro och vilja måste bestå i skrivandet. Även i tvivlet, i nihilismen, i förnekelsen, i ilskan måste den där elden slå fram, en övertygelse som är lika med sin rörelse, vidare, vidare. Därför finns han alltid på plats, ivrig att dryfta, som en student som just upptäckt världens mångformighet och förtjusas av den och av sin egen otålighet. Så som de flesta aldrig blev, i alla generationer. En större sanning gränsar till de mindre, vi vill detta, vi kan aldrig få nog av denna spänning, vi sätter oss ned och prövar!
Och Strindberg är redan där, ivrig att orda den senaste tanken om detta storartade.