Andlöst om kärlekens väsen
I fyrtio år har de växlat brev, alltsedan den gången Kerstin Bergström skickade sin debut Parkeringsplatsen till Henrik Tikkanen, Märta Tikkanens man. Han hade skrivit Brändövägen 8 och Kerstin Bergström såg likheter dem emellan.
Hans svar var kort och korrekt. Sin nästa bok Rollen skickade hon till hustrun Märta. Som svarade, med analys och allt. Deras brevvänskap var påbörjad.
Om det nu var exakt så det gick till. Minnet är bedrägligt, men för de båda författarna Märta Tikkanen och Kerstin Bergström har breven inte bara varit ett pågående samtal utan tjänar också som exakta formulerade hågkomster. Båda skriver ofta brev, till kollegor, till läsare - men deras gemensamma skriftväxling har ofta koncentrerats kring skrivandet, något som Märta Tikkanen beskriver som ovanligt författare emellan.
Satt uppe en hel natt
Två skrivande livserfarna kvinnor ur samma generation. Båda debuterade under 1970-talet i en tid när kvinnors författarskap inte sällan etiketterades som "bekännelselitteratur" eller, som i Finland, "blottarlitteratur". Ett decennium som för Märta Tikkanens del innebar ett stort mått av engagemang, politiskt i allmänhet och i kvinnofrågan i synnerhet. Ett engagemang hon försökte föra över till Kerstin Bergström.
- Det kändes helt främmande för mig, trots att jag naturligtvis känner för kvinnosolidaritet och jämställdhet, säger Kerstin Bergström och citerar en egen dikt där hon vid samma tid skrev om snö, frost och död och snöflingor som täckte rutorna mot världen.
Sällan har de träffats, utom en gång när Märta Tikkanen överrumplade Kerstin Bergström genom att föreslå ett besök i Kiruna. Där kom de att sitta en hel natt och läsa texter för varandra, de som så ofta i sina brev har delat med sig av sitt opublicerade material.
Olika men ändå så lika
Beröringspunkterna är många, liksom olikheterna. Märta Tikkanens "kolossala" kärlek till medmänniskorna, Kerstin Bergströms skepsis. Tikkanen skriver "medmänniskor", Bergström "motmänniskor". Ändå letar sig deras brev fram genom årtiondena och nu pågår ett samtal mellan dem inför en i det närmaste fullsatt salong.
När de börjar tala om kärleken blir det andlöst. Märta Tikkanen om Henrik, en relation som beskrivits så storartat i Århundradets kärlekssaga och nu senast i boken Två, den som slutar med meningarna "Jag saknar honom ofta. Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka". Två korta meningar som rymmer en hel värld.
Kerstin Bergström om Rolf, honom som hon en gång beskrev med orden "den förste, den enda och hoppas jag, den sista" och som hon diktat om med outsäglig närhet.
Så olika och ändå så lika. Där kunde samtalet gärna ha fått fortsätta. Länge, länge.
Så jobbar vi med nyheter