Anbefalld ateism?

Ateism. En rak förnekelse, titta vad ordet betyder: ej Gud, från grekiskans ”a theos”.
Men likaså – en ism, alltså en viljeriktning för något, rent av en lära? Kanske för den moderna människan, utelämnad åt tillvarons godtycke i ett expanderande universum. Som visserligen har mål men hur kan vi veta om det även har mening? Modern kosmologi har gjort människan än märkligare, ett svårfunnet undantag, med kort varaktighet.
Om Gud inte finns vore allting tillåtet, påstår ett av många gudsbevis. Moralen, vårt sätt att uppträda värdigt, kommer alltså från Gud, säger man och diskussionen kan starta. Gudstro och gudsfruktan är äldre än sin motsats.
Som uppkäftig lära har ateismen fått ett oväntat uppsving. Särskilt i Richard Dawkins militanta uppgörelse med religiös stollighet och olika yttringar av fundamentalism. I Sverige har vi förbundet Humanisterna som ståtar med kändisnamn som Björn Ulvaeus. Abba-ateism, tron på Gud ersatt av tron på vetenskapen. Gud finns inte, och Dawkins är hans profet, skämtet är ofrånkomligt. Nyateisterna tar en strid som avslutades med Voltaires 1700-tal och verkar mekaniskt övertygade. Men är det inte sent i världen att tro på vetenskapens goda allsmäktighet? Dog inte den övertygelsen med, typ, atombomben?
Gudstro måste innehålla mystik. Men när man väl tagit sig in i detta, i de verkligt stora gåtorna, uppstår en paradox. Då tar man till vetenskapen, brukar språket och analysen. All kunskap börjar med förundran, säger Aristoteles. Först Guds frågor, sedan vetenskapens svar. Dunklet lockar klarhet.
Men att avskaffa Gud är att avskaffa ett problem vi inte klarar oss förutan. Det stavas tvivlets, eller om det nu är hoppets problem. Oändligt komplicerat, därför nödvändigt.