Analog utforskning

Sounds of the Universe är Depeche Modes tolfte studioalbum. Nummer tolv kommer inte att få samma hedersplats på mina spellistor som nummer elva, Playing the Angel, som kom för några år sedan. Elvan var en skiva med raka och rockiga sånger som jag fortfarande mer än gärna lyssnar på. I jämförelse saknar Sounds of the Universe ordentliga höjdpunkter, förutom Peace och singeln Wrong. Skivan småputtrar på en jämnhög nivå. I intervjuer har gänget sagt att de vill på denna skiva utforska bilder av universum och rymdresor med hjälp av analoga syntar. Jag älskar skivans sound, men Depeche Mode är inte ett band som kan nå hela vägen med endast ljudlandskap. Och ja, på 80-talet, när jag var barn, upplevde jag att rymdresor lät så här. Men det var för att min låtsassynt hade en knapp där det stod "space travel". Tryckte man på den så klingade synten ungefär som Sounds of the Universe. Låten Peace är en häftig ljudexkursion. Den låter som min gamla Commodore 64 gjorde, fast bättre. Lite retro, lite nostalgi, med andra ord. Men det sentida mörkret finns ändå närvarande. David Gahan står för tre av låtarna, och de spåren smälter obemärkt in bland Martin Gore-låtarna. Kanske för att den här skivans låtmaterial är mediokert för att vara Depeche Mode. Jag hoppas att bandets framtida skivor ska nå nya höjder. Då bör nog Gahan hålla sig till att endast bidra med sin knivskarpa röst.