Varje arbetsdag inleds med dans. Det lärde hon sig när hon gick som regiassistent tillsammans med Lars Norén.
- Men Lars Norén skrev i sin svarta bok när skådespelarna dansade. Jag dansar med, säger Hedvig Claesson, regissör.
Drygt tio år har hon frilansat som regissör. Nu aktuell med två uppsättningar på Norrbottensteatern, båda baserade på Dostojevskis roman Brott och straff; barnpjäsen Dumstrut samt för en vuxnare publik Att döda ett tivoli.
Men det var i filmens värld hon började, med ett antal kortfilmer samt arbete med TV-serier.
- Film är mycket teknik. Jag saknade kontakten med skådespelarna.
Hon skrev 100 brev till olika teatrar i landet, fick två svar, varav ett var från Stockholms Operan som tackade för visat intresse, men nej tack.
- Det andra svaret kom från Stockholms Stadsteater som gärna ville träffa mig på en lunch.
Började som regiassistent
Där vände hon blad. Började som regiassistent åt Benny Fredriksson, följt av samarbeten med Tommy Berggren och Lars Norén.
- Jag har lärt mig mycket i städskrubben (mitt kontor) på Stockholms Stadsteater. Tommy Berggren ringer fortfarande då och då. Han har stått mig närmast under alla år som regiassistent. Han lärde mig att älska teater och skådespelaryrket, att använda mina öron och lyssna in både skådespelare och repliker. Men även humorn. Jag har skrattat mycket med Tommy, säger hon.
En annan kunskap hon tacksamt tackar sin mentor för är processens betydelse. Vikten av tiden i början på en produktion.
- Att dra runt, dricka kaffe och äta kakor är också del av repetitionsarbetet. Det gäller att ha förtröstan.
Och drivkraften är att berätta en historia. Gärna modern dramatik som innehåller ett budskap. Redan som barn, som teaterelev hos Eva Funck, förälskade hon sig i teater, men visste snart att hon inte skulle stå på scenen utan verka bakom scenen.
- Lyckan är helheten. Det är som att jobba med en trollerilåda och flytta runt figurer till magi uppstår, ler hon.
Basen är i Stockholm
I dag sitter hon inte i en städskrubb och arbetar. I stället gäller hallen hemma i lägenheten på Kungsholmen i Stockholm.
För Stockholm är basen även om hennes yrke på senare år även tagit henne utomlands, nu senast New York. Inte det enklaste om man som Hedvig Claesson är ensamstående mamma till sex år gamla Valter.
- När jag jobbade i New York var min mamma med. Det gick jättebra. Jag menar, arbetet är detsamma, säger hon.
Det var också i New York som hon började regiarbetet med pjäserna Dumstrut och Att döda ett tivoli. Där började samlandet. Så kallar hon sitt arbete i början. Hon ritar, går på museum, gör spellistor och så samlar hon på bilder. Till de aktuella föreställningarna blev det säkert 1.200 som hon senare gjorde collage av.
- Jag börjar alltid i det ordlösa, med scenografi och kostymer. Jag har läst Brott och Straff samt Susanna Alakoskis bok Oktober i fattigsverige. Jag har talat med ensemblen och sakta men säkert arbetat fram för att hitta en nyckel till pjäsen. Själva manusarbetet börjar jag med sist av allt.
Långsam process
Hon beskriver det som en långsam process. En långsamhet som inte gör henne direkt rik, men nöjd. För även om arbetet som regissör är ganska ensamt och att det gäller att inte tappa lusten under ett repetitionsarbete, älskar hon sitt jobb.
- Visst finns det stunder när jag önskar att det skulle trilla in en lön varje månad, men än är lusten större än rädslan. Det viktiga är att ha några nära vänner och att veta vem man är, säger Hedvig Claesson.