Vänner emellan, den nya samling som nu publiceras handlar om livet på en kibbutz, denna utopiska märklighet som i sin kollektiva medvetenhet präglar så mycket av israelisk historia men så lite av den vardagliga nyhetsrapporteringen.
Den där täta interaktionen mellan människor, det där draget av stark och formerande kollektiv gemenskap, man känner igen sig från det politiska livets sextioåtta, utan att någonsin ha levt i kollektiv. Allt har man tillsammans, bekymren, vardagligheterna, kärlekarna.
Just den här gången heter kibbutzen Yekhat och det är 1950-tal, kanske något senare. Ett mikrokosmos där familj är någonting mer än mamma-pappa-barn, där svartsjuka och otrohet berör något fler är tre-fyra personer, ja där det vanligt allmänmänskliga får ett annat skimmer när utopins tanke och ansvar lyser på det. Till och med ensamheten har en annan gestalt här, dessa skådespel blir ett annat.
Osnat blir ratad av sin man som hellre flyttar in till Ariella, som skriver förtvivlade brev till den förra kvinnan om sin nya kärleks hopplöshet och oundviklighet, som om kärleken vore ett gudarnas straff, en drabbning, alls ingen befrielse. Den mycket ensamme vaktmästaren Zvi Provizor som är ställets nyhetsbyrå, men nästan enbart med inriktning på världens katastrofer, drunknade, innebrända, ihjälsvultna människor från det globala nyhetsflödet, men han kan inte hantera känslor, när en kvinna visar sin förälskelse blir han skräckslagen och drar sig undan. Han lever av rapporterad död, verkligt liv får inte beröra honom.
Amos Oz lyfter upp dessa människor till stor höjd, till en auktoritet som varken handlar om ideal eller hög syftning, utan bara om den slags metafysiska väldighet som människan besitter, om man så att säga undersöker henne i grunden.
Vad slutar plikten och var börjar moralen, vad är lag och vad är evangelium? Man kan välja världslig eller religiös motsats för att beskriva att även människornas moraliska vardag styrs av kibbutzens begränsningar. När kibbutzledaren inte hejdar sin amorösa aptit ens i femtioårsåldern utan obekymrat förför en sjuttonåring och hennes fader inför detta protesterar lamt och verkningslöst, var finns då jämlikhetens vackra ideal?
Jo, då finns idealen endast kvar hos författaren, som sveper in dessa alla i en nästan biblisk medkänsla, håller upp människorna i sin begränsning, sin plåga och gör dem så tydliga att man tycker sig se fulländade, klassicistiska monument där bara vanlig skröplighet var fallet. Det är stor konst.