Mikael Niemi har kallat Tukkipojat för Tornedalens första queerpjäs. Ambitionen är lika god som glasklar: nu ska machokulturen få sig en rejäl omgång. Att det är Niemis verk hade man, om man inte visste det på förhand, kunnat gissa redan i de inledande scenerna. Brutala replikskiften skapar kontrast till mjuka stämningar och toppas med en rejäl dos Niemisk dråplighet.
Tukkipojat handlar om barndomsvännerna Nikolaj och Adam, den förstnämnde hemvändare från Stockholm, som repeterar för att sjunga på ett bröllop. Det blir en återförening för sångduon Tukkipojat (flottarpojkarna) som de hade under uppväxten.
Det framgår snart att det är Karl-Ove, plågoanden från skoltiden, som ska gifta sig. Nikolaj och Adam är anlitade av blivande bruden Monika, som en överraskning på unken bevekelsegrund. Rumpnissarna ska chocka brudgummen med sin knapsu-underhållning, som en slags freak show.
Nikolaj och Adam, spelade av Daniel Sandström och Markus Forsberg, pendlar mellan oro och jävlar anamma. Nu är det dags att stå upp och visa vilka vi är! Ur såren från barndomen flödar ett raseri mot mobbare och kvävande normer. Adam drömmer om friheten att vara sig själv utan att "någon startar en telefonkedja". Han avundas vännen som vågade gå sin egen väg.
Nikolaj har gjort upp med heteronormen och jobbat som dragshowartist i Stockholm, men längtar samtidigt tillbaka till älgskogen. Frågan är om det finns plats i Tornedalen. Går det att återvända? Får man ha kjol om man är kille? Under ytan värker rädslan för glåpord och våld.
Tukkipojat är underhållande och spelas med stor berättariver, pjäsens styrka ligger i ärendet. Men den är övertydlig och stundtals blir karaktärerna platta. Större nyansrikedom hade ökat förutsättningarna för den reflektion ämnet förtjänar. Det handlar ju om något så grundläggande som rätten att vara den man är, oavsett om man bor i trendigt klubbkvarter eller sitter på älgpass i skogen.