Boken är tvåspråkig och tvåspaltig med svensk text till vänster och meänkieli till höger. Ett unikt arrangemang i linje med Pohjanens ambition att skapa jämlikhet mellan språken, och säkert också till glädje för läsare som har kunskaper i båda. Boken är förtjänstfullt illustrerad med konstverk utförda av elever vid Sverigefinska folkhögskolan i Haparanda.
Pohjanen sparar inte på krutet när han visar hur Matarengi folkhögskola, Arbetsstugerörelsen och Luleå stift från början av 1900-talet och fortsättningsvis ihärdigt motarbetade alla strävanden att gynna Tornedalens kultur i allmänhet och finska språket i synnerhet. Dessa tre institutioner skulle enligt en riksdagsman "utgöra ett bålverk för svensk odling och kultur". Pohjanen beskriver förtrycket också som en klassfråga. Ty de som i praktiken genomförde försvenskningen var tjänstemän ur medelklassen: lärare, tullmän, poliser men också journalister. Journalister, som på jakt efter scoop, skapade en lögnaktig bild av att eländes elände rådde i Tornedalen, en bild som kommit att prägla föreställningen om provinsen in i våra dagar.
Luleå stifts förste biskop, Olof Bergqvist (1862-1940) och hans stiftssekreterare ville förbjuda all undervisning och allt predikande på finska. Den finskspråkiga laestadianismen sågs som ett hot mot statskyrkan. Pohjanen hävdar att svenska kyrkan borde be om ursäkt för det förakt och den rasistiska behandling som de meänkielitalande utsatts för.
"Mitt uppdrag har alltid varit att skriva och säga det som inte alla vare sig vill höra eller läsa", skriver Pohjanen. Man kan jämföra hans formulering med Ivar Lo Johansson som i sin essä Författaren och hans uppgift menar att författaren i grova drag måste göra två saker: "Det är att förvalta språket och att göra revolt mot förtryck". Pohjanens författarskap uppfyller båda kraven med råge. Därmed är han också en kontroversiell författare, och han skriver också här och var om hur hans krönikor lockat till ilskna genmälen.
I avsnittet Menänkieli och Pänktti summerar Pohjanen 30 års arbete med att få meänkieli erkänt som ett eget språk. Tillsammans med sin gamle finsklärare Matti Kenttä drev han med framgång denna språkfråga. Den 27/2 1988 proklamerades vid en högtid i Pajala meänkieli som ett eget språk, och år 2000 kom den slutliga bekräftelsen: menänkieli blev ett officiellt minoritetsspråk i Sverige.
Den första romanen på meänkieli, Lykkeri, skrev Pohjanen redan 1984 och därefter har han producerat radioprogram, filmer, och pjäser på meänkieli och översatt evangelierna till detta språk. Han har gjort vad han kunnat för att "förvalta språket".
Men han har mött mycket och aggressivt motstånd. När hans pjäs Dagning röd skulle uppföras på Norrbottensteatern bombhotades premiärföreställningen, SÄPO måste bevaka Pohjanens hem i Överkalix, och kommunstyrelsen i Pajala genomdrev att pjäsen inte fick visas där.
För den som inte är så insatt i de lokala stridigheterna i Tornedalen kan krönikorna ibland framstå som kryptiska. Man undrar vilka "Arne" och hans hejdukar kan vara, och antydningar, som kanske förstås av Haparandabladets läsare, förblir dunkla för den oinvigde.
Trots allt detta bråk finns avsnitt i hans bok som inte alls handlar om oförrätter och konflikter. De krönikor som samlats under rubriken Meänmaas filosofi beskriver en tystnadens och stillhetens filosofi som enligt Pohjanen har sina rötter i mystiken. Meänmaas tystnad personifieras av kvällsgästen som sitter på höstolen vid dörren och tiger, och som efter några timmar reser sig och går med orden: "Ajö, det var trevligt att sitta här".
En mycket läsvärd krönika handlar om ambivalens. Pohjanen menar att alla normalt funtade människor hyser motstridiga känslor och tankar. Han är kluven också inför sig själv: "Jag är ambivalent till Pänktti själv som jag ibland är så trött på att jag inte ids se på honom i spegeln. Ibland gillar jag honom skarpt."
Den ambivalente intar en intellektuell ifrågasättande hållning i motsats till enögda fundamentalister. I Pohjanens fall ger ambivalensen också utrymme för en befriande humor, och jag tror att den utgör en grund för Pohjanens framgångar som språkman och författare.