När Girls debuterade 2009 sågs de av musikjournalister och hipsters världen över som popmusikens framtid. En universellt hyllad debut som antogs signalera popmusikens återkomst. Och visst fanns det potential. Lite lättsam och samtidigt ångestriden flickpopsinspirerad dur till moll-musik, lite som sena tidiga Beatles, kring A Hard Day?s Night ungefär. Men inte var det framtiden. Det var möjligen en ny version av det förflutna. Men nya versioner av det förflutna dyker ju upp hela tiden. Å ena sidan. Å andra, vem kan motstå den ovan nämnda beskrivningen?
Vad jag menar är alltså att även om det fanns fog för berömmet så fanns det skönhetsfläckar. Jag lyssnade inte så mycket på debuten. Men jag hoppades på uppföljaren. Och nu är den här. Och ja. Hm.
Alltså, jag tycker samma!
Det finns fortfarande en enorm potential, men nu är det en annan, liksom. En som denna gång handlar om jam och rock, snarare än ackordsbyggen och pop. Girls skulle kunna bli det där bandet som vi som älskar Animal Collective och Ariel Pink kunde köpa i julklapp till mamma, eller någon annan som älskar musik men som inte är lika intresserad av nördiga detaljer och reverbinställningar som vi är. Abbey Road, snarare än Friends. Men man är inte riktigt där ännu. Fortfarande är det känslan av att man vill berätta något viktigt, snarare än att man faktiskt gör det. Debuten var charmigare (som tidiga Beatles) och en svag fyra. Father, son, holy ghost är mer ambitiös men lite för kantig, lite för intellektuell (lite som Beach Boys, alltså, när Brian Wilson inte orkade längre) snarare än känslig och ungefär lika bra. Men de har valt en svårare väg att gå den här gången, tillkortakommandena blir tydligare, missarna mer frapperande. En stark trea. Ser fram emot uppföljaren.