Från 1543, ”Den vita gentianans år” fram till 2012, det blir 439 sidor, till att börja med ganska roande.
Ohyggligt subjektivt såklart, och ganska tidigt märker man att svenska litteraturen silats genom Säfves durkslag, delats upp i fasta partiklar (olydighet och lust) och släppt igenom orent vatten (makt och övergrepp). Gustav Vasas bibel distribuerades över landet 1543, den tål att pratas om, den gjorde svenskan svensk, åtminstone i skriftlig form. Ganska tysk också efter hantverkarnas ideal. Och Säfve har upptäckt att Jössen Vasa var brutal när han centraliserade riket, jo tack, det brukar nämnas.
Och genast står vi inför dilemmat med denna enkelt motsatta värld, att egentligen lär oss Säfve inte särskilt mycket om makten eftersom han aldrig höjer sig över de enklare motsatsparens boxningsmatch. Makten förtrycker, jo det är maktens uppgift. Men hur var det med den historiska säregenheten i Sverige av alliansen mellan en stark stat och en stark bondeklass? Vilken hållit adeln lagom rädd. Vilket gjort att Europas feodala efterblivenhet aldrig tagit riktigt fast här, kunde rebellen finna något intressant i denna märklighet?
Nåja, Säfves subjektivism är roande också, i sina ramar skriver han rappt, och han är vackert orienterad i de tidigare århundradena, bland sådana som Wivallius eller Stiernhielm, hittar de roliga detaljerna, de ännu bättre oförskämdheterna, trivs. Vi, d.v.s. de oförskämda författarna, mot överheten, fritänkare var ju rubriken. Då kan det bli lite upprepningar ibland, år efter år kommer favoriterna tillbaka, det märks särskilt när litteraturen blir modernare; Kyrklund, Enquist, Trotzig, Ekerwald, mera Kyrklund, ännu mera Enquist.
Åtskilligt syns inte alls, och den enögdheten är såklart tröttsam. En del är bara svårförklarligt, som den utförligt hyllade åländske författaren Joel Pettersson.
Samtidigt är det lätt att hitta försvar för detta sanslösa godtycke. Är det inte så här de flesta läser? Man håller sig till favoriterna, dissar de andra rösterna. Alla har ju inte betalt för att läsa böcker. Och Säfve orenar litteraturen på ett hälsosamt sätt, med historiens grymma siffror och fakta. När han presenterar Alice Tegnér påminner han samtidigt om antalet sinnessjuka i landet, året var 1902 och siffran 17.300.
Men ju närmare den absoluta samtiden, desto mer förtvinar hans text och urval, man får intryck att han slutat läsa de senaste åren och att favoriten under senare decennier stavas Nikanor Teratologen, alternativt Jonas Hassan Khemiri. År 2010 presenteras helt enkelt som ”Tomhetens år”. Ingen litteratur värd namnet kom ut det året, inte Combüchen, inte Niklas Rådström, inte Ernst Brunner, inte Maja Lundgren. Eller?