Allvarlig lek med verkligheten

Det ser ut som en lek och är det väl också. Fem personer i ett stort rum helt upptagna av att vika jättelika pappersark. Samarbete och koncentration. På väggen en vacker ritning som steg för steg visar hur varje vikning ska gå till, markerad med siffror. Årets Sommarbiennal i Luleå har temat Passion of mankind, människans lidelse, passionen, drivkraften. Tolkningen är vid - lidelsen kan också vara ett hinder. Självklart manar temat till konst som på ett eller annat sätt tar ställning, som påstår någonting eller åtminstone väcker frågor. Ute på Kronan byggs murar och arbetas i trä. Inne i Konsthallen broderas namnlappar för bortförda och mördade mexikanska kvinnor, i museiparken förbereds för en fotoinstallation och performance som kommenterar krigsindustrin. Ett svanskt patent Papperet där på golvet i Konsthallen är färgglatt på ena sidan, silverfärgat på den andra. Den glada sidan berättar om att här finns tomatjuice, silversidan vittnar om en insida som ska omsluta drycken. "Papperet" är i själva verket ett förvaringsmaterial, ett svenskt patent: Tetrapak. Som två arbetslag iförda vita arbetsoveraller jobbar konststudenterna från Sunderby konstskola tillsammans med den tyske konstnären Frank Bölter från Köln. Under loppet av ett par timmar har de konstfullt vikt samman de stora arken till fem silverfärgade bomber. Dagen efter kommer ett gäng tio-åringar från Hertsön och bygger många små. Konsten att vika papper kallas origami och kommer ursprungligen från Japan. Frank Bölter kallar sitt verk Little Boys of Luleå och där börjar en berättelse ta form. Laddad situation Den första atombomben som fälldes över Hiroshima fick namnet "Little Boy". - Att vika pappersbomber är bara en lek, för barn förstås, men också för vuxna. Det är helt enkelt en rolig sysselsättning. Men genom att klä oss i overaller och utföra dessa sysslor laddas situationen, på ett sätt leker vi här att vi tillverkar en bomb. En bomb som vi kanske, precis som amerikanerna, väljer att kalla för ett namn på ett litet barn, säger Frank Bölter, som pratar om att han på ett sätt skapar en slags bakgrundssituation till vardagligt liv. - Vi har ju en vapenindustri, folk tillverkar bomber varje dag, det är något vi måste förhålla oss till. Arbetet med vikningen dokumenteras med videokamera. Förutom de många pappersbomberna kommer filmerna att ingå som en del i det färdiga verket. Faran lurar hela tiden För Frank Bölter är det ofta materialet som är utgångspunkten i hans konstskapande. Den tekniska utvecklingen som tar sig uttryck i allt bättre material - där Tetrapak bara är ett exempel - men där många forskare går vilse. - Den politiska makten har ett stort ansvar, materialet vi arbetar med här består bland annat av aluminium och plast och liknar det som används vid tillverkningen av bomber. Så faran lurar hela tiden och jag ser inte varför vi inte ska påminna oss om kopplingen, säger Frank Bölter.