Jaa, sa en karl på kalas
Tiden går och vi blir äldre
Vilken tur, sa jag
Annars levde vi inte
Denna kortdikt står att läsa i Anita Nilssons nya bok ”Lyhört”, och är typisk för hennes ordkonst. Hon återger en banal replik men ger ett överraskande svar, som sätter in banaliteten i ett nytt och meningsfullt perspektiv.
Bokens titel tror jag gäller både bokens läsare och dess författare. Anita har förmågan att lyssna lyhört, inte bara på sina medmänniskor utan också in mot språket. Och läsaren måste vara lyhörd för att inte missa vad som står mellan raderna. Ibland måste man vara mycket uppmärksam.
”Lyhört” bygger på krönikor i Kuriren och Göteborgs-Posten från åren 2014-2016 men det finns också en del nyskrivet. Hon skriver ur livet, säger hon i förordet.
För Anitas läsare är miljön och människorna delvis välbekanta. Huset med den kärleksfullt ansade trädgården på Bergnäset i Luleå, sambon, sönerna, barnbarnen och en massa vänner, både i Sverige och utomlands, danskavaljerer. Det är ett myller av människor som i gamla ryska romaner.
Men ingen är namngiven, även om man ibland förstår vilken person som åsyftas. Det är en poäng med anonymiteten. Man läser krönikeboken som skönlitteratur och behöver inte haka upp sig på om personerna stämmer med ”verkligheten”.
Men nya gestalter dyker upp dessa år, och förändrar samhällsbilden både i Luleå och vida omkring. Tiggare och flyktingar i allt större skaror söker sig till Sverige. Och snart har Anita - eller berättarjaget - en favoritrumän som hon ger en tjuga då och då. Rumänen vill egentligen bara jobba, och han blir överlycklig när han äntligen får ID-kort och praktikplats.
Syriska flyktingar hjälper till i trädgården ”och redan pratar vi med dem som med vilka som helst”. Sambon jobbar med utbildning för invandrare och diskuterar den svåra frågan vad som är typiskt svenskt. ”Kaffe på morgonen och fika, det första de kom på”.
Senaste presidentvalet i USA kastar sin skugga över världen och idyllen på Bergnäset. Bestörtningen är stor. ”Jag har inte besudlat mina tangenter med hans namn” skriver Anita, och amerikanska vänner säger i telefon att de är ”very very sorry”.
I dessa krönikor, som i förstone kan synas lättsamma och lättviktiga, kan man finna en allvarlig humanistisk och kristen värdegrund som ställs mot en samtid där hat, främlingsfientlighet och krig råder. Tänkare som David Hume och Mahatma Gandhi citeras. ”Öga för öga gör världen blind”, har Gandhi sagt.
Men det hindrar inte att man dansar och är glad. ”Det är svårt att vara dyster när man buggar”, fastslår Anita.