Alltför tillrättalagd deckare

Det är trevligt att se Adam Dalgliesh gängliga gentleman framför sig i P D James nya deckare Fyren. Det är trevligt att åka till en nyuppstigen engelsk ö där deckarpersonagerna lever äkta öliv. Bland små stugor, våldsamma bränningar, en fyr och en äkta butler. Allt detta är förträffligt, men är Fyren egentligen en bra bok?
Visst är James noggrann och rutinerad. Hon lägger in allt på rätt plats, lokalfärgen, bakgrundsteckningen, hennes saklighet är belevat artig, vare sig det gäller personernas bakgrund, läggning eller taxerade inkomst.
Scenen är vald med klassisk omsorg, en påhittad ö utanför Cornwall, isoleringen perfekt, liket dinglar i fyren som självklart får sin beskrivning i ett fyrhistoriskt korrekt sammanhang. Fyren är omtyckt, men liket är hatat, dessutom världsberömt och författare.

Man kunde barmhärtigt säga att den som kreerar en nyckeldeckare vid 86 års ålder alltid förtjänar beröm, men det är ju ett socialt omdöme. Är den här deckaren bra litteratur?
Den är förstås oändligt mycket bättre än sådant skräp som Liza Marklund alstrar. Den är nog bättre än Mankells industriproduktion också. James kan fortfarande överraska, lägga in en intellektuell utflykt på tio rader, göra en historisk utvikning över en halv sida. Då ser man att hon roat sig, det för inte handlingen framåt, men det är elegant. Och hennes svala distans till det mesta i världen är sympatisk.

Combe heter ön, befolkad av sådana bemärkta personer som det engelska klassamhället anser måste vila ut från sina tyngande plikter då och då. Eliter som utan mobil och plikter får promenera bland klipporna och betjänas av lojalt diskret serveringspersonal. På det där fånigt brittiska sättet.
Dalgliesh flygs in med helikopter, liksom kriminalinspektör Kate Miskin och Francis Benton Smith, en Dalgliesh-kopia av anglo-indiskt ursprung. I pauserna tänker de på sina kärleksliv, sina karriärer och det är förstås småkrångligt med bägge delarna. Efter en stund kommer ytterligare ett lik.

Allt serverat, avgränsat, upplagt, en perfekt deckare.
Eller?
Är inte psykologin på handboksnivå, är inte lokalfärgen pålagd av en hötorgsmålare med sinne för grälla effekter och den historiska bakgrunden, verkar den inte inklistrad från sajten Cornwalls turistråd? Fyrtorn, bränningar, pittoreska småstugor och lik i rep?
Jo, visst är det så, här görs tankehopp och brutala övergångar som borde få nybörjarlektören att gå i taket. Här finns dialoger som var färdigskrivna och klichétrötta redan för 50 år sedan. Och där emellan en styltprosa som visserligen är saklig, men det är en bruksanvändning också utan att få kallas litteratur.

Intrigen skalar sig inåt, mycket likt en Christie-deckare, ibland alldeles för händelselös. Som samhällsskildring ger det mindre än en vanlig dagstidning. Men det anses briljant eftersom det skrivs i deckarformat.
Utmärkt som filmmanus, medges. Men ryck ut morden från denna skildring och den rasar samman i prefabricerade gjutelement som ingen enda människa skulle ta för litteratur.
Att P D James fick in en levande butler i 2000-talets värld, är dock en bedrift som tyder på professionell rutin. Och hjälten spelar scrabble också. Det kommer jag att minnas från denna bok.