Allt tar sin tid

Det tar sin tid. Allt tar sin tid. Det kan i vissa fall ta tretton år. Jag öppnar boken, läser hälsningen: Ålands skärgård i juli 1993. Till Katarina. Vänlig hälsning, S. Det blev aldrig att jag läste boken då, på ett dunkelt vis vet jag precis varför. Några månader låg den säkert framme, intill sängen, sedan en dag sorterades den med en missnöjd suck in i bokstavsordningen. Beståndet i hyllorna har vuxit något sedan dess, boken har fått maka på sig några gånger, fått nya grannar och har dessutom packats ner och upp ur flyttkartonger fem gånger. Så blir det en fredagskväll 2006 och blicken hakar fast i en syrenlila rygg strax före sänggåendet. Det är dags. Det är ofint att inte läsa en bok som författaren själv skickar till en. Det är ofint att inte läsa, tänka till och sedan skriva några rader till svar. Men det kan inte hjälpas, ibland är man inte redo, ibland måste tid gå och liv passera genom en. Tretton år är på sätt och vis en lång tid. Det var mycket jag inte förstod då. Om rädsla, till exempel, vissa saker om rädsla. Och om vådan av att slita hjärtat ur kroppen och lägga det i någons händer, om hur tomt det kan eka i bröstet efteråt. Det var mycket jag inte förstod att jag inte förstod. Och på ett dunkelt vis har detta att göra med att jag inte läste boken då, det är svårt att förklara och kanske inte ens sant. Men emellanåt måste tid helt enkelt gå. Det är en samling noveller och jag slurpar i mig flera av dem redan första kvällen. Det finns något barbent och oförskräckt i berättelserna, i hennes sätt att skriva. Något brutalt ömsint, något värmande osentimentalt och jag upptäcker att jag ligger och ler. Hon skriver om mannen som fiskar "i kobbgryningen" och om flickan som en gång ska få "bussiga höfter" och bli "hållbar som ett vinteräpple". Hon skriver om barnets syndfulla längtan och den vuxnes förhärdade acceptans och jag avundas den där frimodiga Tove Janssonska blicken på livet och tillvaron, men mest ler jag. Jag träffade S. på ett seminarium i en uppländsk idyll. Vi var en samling författardebutanter och det var mycket hybris under den där sommarveckan, mycket som skulle bevisas, många nerver spända till bristningsgränsen. Det var nordiska länder och språkligt sammelsurium och till slut lät det i mitt huvud som att alla talade danska. Det var plötslig värmebölja och utflykt till systembolaget och nog tur att seminariet var slut när det var slut. Jag iakttog mig själv med förfäran och S. med respekt, hon tycktes så stabil i allt ståhej, så överseende och förlåtande, jag antog att hon hade skrivit en bra bok. Och att jag inte riktigt var mottaglig. Det finns ett och annat som måste falla på plats innan man kan ta till sig vissa saker, en och annan insikt om livet som samtidigt lättsamt och djupt allvarligt. Det finns en och annan rädsla som måste mjukas upp. Fast det låter ju bara förnumstigt och pretentiöst när man säger det. "Time is on my side", sjöngs det på en Stonesskiva som snurrade i mitt hem alldeles i början på sjuttiotalet, som jag minns det var vinylen skrapig redan då. "Time is on my side", har jag av somliga skäl upprepat för mig själv och i diverse hälsningar till när och fjärran på sistone. Det är märkligt, har jag tänkt, hur en textrad kan ligga på lur i det undermedvetna i decennium efter decennium och bara vänta på att få dyka upp och spela roll. Tid måste gå. Och "hjärtat travar på", skriver Aspenström, "som om det vore nån mening med det."

Allt tar sin tid

Allt tar sin tid, säger författaren Katarina Kieri i sin krönika om böcker som inte är läsmogna förrän en lång tid efter att man fått dem.