Allt om min mormor

Förmodligen finns inga kännetecken för mormödrar utöver de biologiska banden. Gemensamt för deras skrivande barnbarn är stark önskan om att få veta mer. - Varför i all världen frågade jag henne aldrig? För det gjorde jag inte, utbrister Märta Tikkanen i telefonluren borta i Helsingfors. Hon är en av de tolv kvinnliga författare som medverkar i antologin Min mormors historia. Den trettonde är tänkt att bli läsaren själv. Boken avslutas med tomma anteckningssidor som en layoutmässig uppfordran till läsaren att fundera över sin egen släkthistoria, sitt eget ofrånkomliga sociala arv, funderingar som kommer ändå. Märta Tikkanen har tänkt mycket. För 25 år sedan, när hon själv var änka sedan tio år, tittade hon på en ledig lägenhet i sin barndoms stadsdel i Helsingfors ovetande om att samma bostad en gång varit hennes mormors. - Jag blev så oerhört tagen. Jag bara visste att det var här jag ville bo. I dag sover jag i det rum där hon sov, jag har hennes bild på mitt nattygsbord. En riktigt drömmormor
I antologin berättar hon om en drömmormor som förmodligen brydde sig alldeles extra om just den unga Märta, sitt första flickebarnbarn. Som tonåring åt hon skollunchen hos mormor Emma, enligt ett finurligt arrangemang som gjorde att hennes föräldrar kunde vara säkra på att både den yngsta och äldsta generationen fick i sig ett mål lagad mat. - Vi talade hemskt mycket om böcker, jag har alltid varit bokintresserad och hon läste förfärligt mycket, vi läste samma böcker. Sedan var hon också en tillflykt, som jag tror den äldsta generationen ofta blir. Hon hade mer tid för berättande, hon kunde berätta hur det var när mamma var liten, hur det var förr. Frågetecken
Märta Tikkanen visste redan då att hennes mormor som 26-åring fött sina sex barn, ett om året, och dessutom separerat från deras far, den store folkbildaren Uno. Vid 33 års ålder var mormor Emma formellt skild. Året var 1913 och familjens pengar var slut. Tack vare kontakter kunde hon undervisa trots att hon inte hade någon formell utbildning. Hon sydde och lappade, syltade och saftade. Hon hade ständiga ekonomiska bekymmer, sex lyckade barn och var alltid glad? - Det fanns en massa frågetecken om hennes liv. Mina föräldrar hade ju berättat att de hade det väldigt knepigt som små, men att mormor hela tiden var glad, att barnen sjöng och fick gå på teater, jag fick en väldigt idealiserad bild av den här tiden, samtidigt som jag undrade ... "Jag kom med döden"
Om Märta Tikkanen ville veta mer om sin mormor var det ändå utifrån en helt annan utgångspunkt än Maria Sveland. Hon visste inget, förutom att hon inte hade en chans att idyllisera. "Jag kom med döden" börjar hennes text. Kort efter hennes födelse dog hennes mormor i cancer. Maria Sveland visste att hon skulle skriva om en nästan okänd kvinna. Inte heller när hon pressade sin mamma fick hon några svar. - Ändå blev jag jätteirriterad och tänkte att alla andra i den här antologin skulle skriva fantastiska berättelser om coola mormödrar som var politiskt aktiva och förändrade världen. Även fast jag visste från början att jag skulle skriva den här icke-historien blev jag drabbad av skammen över ordfattigdomen. - Sedan fick det bli en berättelse om det, och jag tror den berättelsen behövs också. Det finns säkert många som har den där avsaknaden av ord i sin familj. Man vet inte så mycket om sina närmaste släktingar.

Allt om min mormor

De bjuder på Emsertabletter och berättelser, åtminstone vissa av dem.