Allt blir plötsligt möjligt

Ett nöjesfält som förlorat sin glans är ett bra ställe för att sörja brustna drömmar, tillkortakommanden och liv som gått. Just där placerar scenkonstnärerna Carina Reich och Bogdan Szyber sina figurer i tredje delen av den melankoliska trilogi som inleddes med Haunted Dancehall som turnerade i Norrbotten 2007. Då var det danssalong och Folkets hus, senare blev det förkrigsstämning i Music for a Darkened Theatre och nu tidigt 1980-tal och en titel som lånats från ett album av Joy Division. Tre figurer rör sig där på nöjesfältet. En dansare
(Sandra Medina) som fastnat i sina 33 standardrörelser, en anställd (Dag Andersson) som blåser ballonger och ser till att attraktionerna fortfarande fungerar och en plötsligt uppdykande kanin (Piotr Giro) med, ska det visa sig, oanade resurser. Dessutom finns där ytterligare två personer som rör sig stilla om ens det, med eller utan masker (Carina Reich och Bogdan Szyber). Oftare än man tror blir de scenens mittpunkt i sin stillhet. Det är fint. Livet har gått och här är de nu med alla känslor i behåll, men utan riktning. Ingen nytta gör de väl, men kanske inte heller någon onytta. Så vad kan de göra annat än att leva i ett nu på ständig repeat. I jukeboxen finns ändlösa intron till de mest otroliga låtar och allt visar sig kunna överföras till berättelser här och nu, ändlöst tragiska. Ändå är det här så långt ifrån dystert man kan komma och när Piotr Giro med svada börjar berätta detaljerat och ingående om den ena Michael Jackson-videon efter den andra medan Dag Andersson på fullt allvar härmar talgoxar och bofinkar blir det helt fantastiskt roligt. Melankolins svarta galla smakar mango och man kan faktiskt leva en stund på mjölk och förvåning och längta hit och dit, hem och till sånt man inte riktigt vet. Efter en upplevelse som det här känns det mesta möjligt.