Allhelgonatid

Jag kan inte motstå butikens medlemserbjudande om billiga oljeljus med brinntid på flera dygn. Däremot är jag inte alls säker på att Målarelisbet vill bli hågkommen med brinnande ljus. Hon aktar sig nog för elden och linkar bort i skydd av mörkret. Vi är jämngamla Elisabeth Målares och jag. Men hon är mer sliten och tvungen att använda käpp. Stackars Elisabet. 18 november 1674 halshöggs hon, 60 år gammal, änka sedan fyra år tillbaka, mor till två söner, båda präster. Efter halshuggningen brändes hon på bål. Ingen tycks ha protesterat, inte ens sönerna, tvärtom. Laurentius och Petrus gjorde därefter karriär som kyrkans häxjägare. Jakten på häxor i Norrland kulminerade i Torsåker. Där miste 71 personer livet vid en massavrättning. Målarelisabeth största brott är att finnas till. Finnas i fel genus, i fel tid på fel plats. Det är nog därför jag blir bekymrad när jag skymtar henne med jämna mellanrum. I skakiga nyhetsbilder på tv, smygfilmade på arenor där människor samlats för att se hur stenarna viner. Vid andra tillfällen skymtar hon bak tjocka galler i något tidningsreportage där Amnesty rapporterar om grova missförhållanden. Elisabeth Målares tycks aldrig riktigt halta sig ur tiden. Vid alla helgons tid tar Målarelisabet ett steg ut ur det långa ledet av anmödrar. Hon ställer sig en aning på sidan om; det ser ut som att hon håller ett fladdrande bloss i handen. Jag tänker tända ett ljus vid gårdsrönnen som en hälsning.

Allhelgonatid

Högt uppifrån natthimlen påminner kyrkogårdarna om glitterbroscher som nålat fast sig lite här och där i det novembermörka vadmalslandskapet.