Panelsamtalet arrangerades av Statens musikverk inom ramen för det jämställdhetsuppdrag de fått av regeringen med syfte att stödja projekt för att öka jämställdheten inom musiklivet. Uppdraget löper under fyra år och omfattar 8.000.000 kronor, där det under år 2012 finns totalt 2,5 miljoner kronor att söka. Pengarna är främst avsatta för projekt som initieras av individer eller organisationer från det fria musiklivet som verkar för jämställdhet.
Lägesbeskrivning
Inbjudna till panelsamtalet var Kristina Nilsson, chef för Norrbottensmusiken, Roger Norén, konserthuschef Studio Acusticum, Louise Nordgren, studerande på Framnässkolans jazzlinje, Fredrika Johansson, producent P3 Live, Erik Westberg, professor Luleå tekniska universitet samt Vanja Hermele, skribent och genusvetare.
Samtalet inleddes av Vanja Hermele som gav en lägesbeskrivning över jämställdheten inom kulturområdet generellt, där hon visade på att Sveriges kulturliv är mycket segregerat. Enligt Hermele återfinns de kvinnliga kulturarbetarna inom områden där det varken finns prestige eller pengar med extra tydligt exempel från filmvärlden. Kvinnor gör kort- och dokumentärfilm och är regiassistenter. Män gör långfilm och är regissörer. Inom scenkonsten jobbar 70 procent kvinnor med administration medan 70 procent av männen sitter på olika ledande befattningar. Manliga konstnärer får fler soloutställningar medan kvinnorna är överrepresenterade i grupputställningar. Till Nordiska rådets musikpris nominerades en kvinna och 13 män år 2010.
Och vad beror det på trots alla statliga pengar och direktiv för att främja jämställdhet? Ja, enligt Vanja Hermele är det många luddiga bedömningar som stått till grund för alla förklaringar. Framförallt begreppet konstnärlig kvalitet, som hon själv menar är ett mystifierat icke neutralt begrepp som döljer en outtalad politik och därmed en outtalad norm för det redan existerande.
Gemensamt ansvar
Själva panelsamtalet kom sedan främst att handla om var det brister i jämställdhetsarbetet och varför kvinnorna faller bort, trots att fler flickor än pojkar återfinns inom Kulturskolan.
Och här fanns lite olika förklaringsmodeller. Arrangörer tycker sig sitta i knät på producenterna. Producenterna på arrangörerna, medan konserthuschefen Roger Norén hoppades mycket på den nya tekniken.
Kristina Nilsson påpekade behovet av att synliggöra hela kedjan, från barnen som börjar på Kulturskolan till alla de vuxna som jobbar inom musikbranschen.
Medan Fredrika Johansson betonade vikten av gemensamt ansvar. Och här var alla rörande överens. Eller som Kristina Nilsson sade i sina slutord:
- Vi måste ha ett länsperspektiv, fortsätta att träffas och se vad vi kan göra tillsammans.