Alla lyder despoten

På nästa uppslag sitter Herman hopsjunken och ensam på sin säng i ett vitt linne och med nycklar i ett band runt halsen. En leksaksbil, med brandstegen rest, och en bok med pressade växter, ligger på sängen och den svarta fågeln, från uppslaget innan, flyger utanför fönstret. Himlen är kvav, luften varm och torr. De orangefärgade gardinerna flammar som eld. Kaos lurar i stillheten. Holes första bok om Herman, Hermans sommar, blev internationellt prisbelönt och hyllades för sin häftiga collageteknik och för den filosofiskt grubblande, inte särskilt lycklige pojken som skulle börja skolan. Det ligger i betraktarens ögon hur Holes andra bilderbok om den lite drömmande pojken ska läsas. Barn blir troligen berörda på annat sätt än vuxna - psykologin uppfattas intuitivt, om det behövs - medan vuxna faller i trans av allt de tycker sig förstå och kan tolka. Herman är den här gången rädd för en äldre pojke, Roy. Alla lyder despoten. Han har raggarfrisyr, kör en 26-växlad cykel, utan att hålla i styret, och han dödar katter. Så bor det en skinntorr före detta brevbärare längre ner på gatan. Han har källaren full med oöppnade brev och i trädgården prunkar praktfulla blommor. Herman vill ha några av dem till sitt herbarium. "Frimärksmannen" är hotfullt överdimensionerad på bilderna (liksom Roy), medan tryggheten, mamman, endast syns som en pytteliten klippdocka i horisonten. Det är något av Mors lilla Olle över alltsammans. Hole tar oss med på ett både förfärligt och härligt äventyr om vänskap och mod, där Roy, hur slemmig han än är, sätter igång den försiktige Herman. Han dyker upp som ormen i paradiset när Herman längtar framför Frimärksmannens grind. Han är otäckt hjälpsam när han viskar "Är du för svag för att tända en tändsticka". Och Herman tänker på pappans ord om att bara den som är väldigt rädd kan vara modig, han repar eld på stickan, tappar den och i nästa ögonblick rasar en gräsbrand. Holes collageteknik är bedövande och egenartad. Eldhavet, blommorna, Hermans kamp mot lågorna, att det är hett, hett, hett, förstår minsta barn. Figurerna är statiska, som foton, och samtidigt påtagliga, som i drömmar. Stora ögon och munnar kommer så nära att man ryggar. Bilderna är drömlika, utan begränsningar, så när Elvis Presley dyker upp som lövblåsare i slutet, är han kanske länken mellan dåtid och nutid och Herman, Hole själv.

Alla lyder despoten

En suggestiv bläckslinga upplöser sig och försvinner ur bild i den norske grafikern Stian Holes andra bok om Herman, Herman och eldsvådan. En svart fågel svävar över bläckslöjan.