Alla ljuger väl någon gång...

 Numera kan det vara ett nöje även för läsvana att ta till sig de korta berättelserna som ofta behandlar existentiella frågor på ett tydligare sätt än vuxenlitteraturen.
I Rabén & Sjögrens Läsa självserie är Katarina Kieri ett nytt namn och i Klart som korvspad, Astrakan slås tonen an redan på första sidan. Astrakan hatar att rita, som fröken Sverige så hurtigt uppmanar barnen till. ”Jag tänkte att ni ska rita ett fantasihus. Ett fantasihus som ni skulle vilja bo i”. ”Jag trivs alldeles utmärkt i mitt eget hus,” säger Astrakan.
Josef sitter i bänken bredvid och han ritar koncentrerat på en swimming-pool. Det är då det händer. ”En sån där skulle man ha, då kunde man ta en simtur på morgonen, innan man går till skolan,” säger Astrakan. ”Men du kan väl inte simma?” ”Klart som korvspad att jag kan simma.” Det blir alldeles tyst i klassrummet. 
LÖGNEN är nu ett kors att bära i tre dagar till nästa simlektion. Tanken på avslöjandet går nästan inte att leva med, men alla ljuger väl någon gång, funderar Astrakan. Till och med statsministern, har hon hört på radion.
Kieri fångar Astrakans första kännbara ångest så att läsaren skruvar sig som masken på kroken. Hon gör det med stor medkänsla och mycket humor – det här är en rolig bok även om vi alla blir påminda om den där arvedelen som Pär Lagerkvist skaldade så vemodigt om. Och så illa blir det nu inte, till och med riktigt bra, men först efter stor dramatik i bassängen.