I den smått ångestframkallande tv-serien Bibliotekstjuven, som sändes på SVT i början av året, låtsades John Manneus vara en böckernas vurmare men var egentligen deras förrädare. Han drog sig inte för att plundra Kungliga Bibliotekets kulturskatter för att omsätta dem i högst världslig valuta. Lika mycket svek han sitt eget arbetarklassförflutna. Genom namnbyte, vräkig bil, designmöbler och cigarrer skrubbade han hårt för att få bort ränderna av den person han varit. Han tycktes göra allt för att få tillhöra, och bli betraktad som, en del av överklassen.
Det hela verkar märkligt. Ändå är hans fascination inför överklassens koder och livsstil inte alls så bisarr och ovanlig som den verkar. Intresset för överklass har formligen exploderat under senare år. Dels kommer skildringar inte minst i bokform som uttryckligen handlar om just överklass. Den ekonomiska eliten har behandlats i Björn Ericsons Den nya överklassen, de adliga privilegierna i Björn af Kleens Jorden de ärvde och de kungligas ursprung och fadäser i Thomas Sjöbergs Den motvillige monarken.
Dels finns ett intresse i mer allmän bemärkelse för överklass. Det handlar då om "stil" och olika livsstilsmarkörer. "God smak" har sedan gammalt varit ett av överklassens sätt att manifestera sin olikhet gentemot medel- och arbetarklassen. Vett och etikett, att veta hur man bör klä sig, hur man ståndsmässigt inreder sin våning, vilka viner som passar till vilt eller bouillabaise.
Samtliga dessa kunskaper och markörer har på senare år snappats upp av en betydligt bredare grupp av människor. Det vimlar av vett och etikett-böcker i förlagens utgivningskataloger. Makeovergurus på tv lär oss hur vi ska klä oss med stil och kasta ut de grälla stilbrotten ur garderoben. Vinböcker och vinprovningar lär oss skilja en fyllig Syrah från en lätt Pinot Noir. Och tar man sig en titt på Hemnet kan man snart konstatera hur svenskens färdigheter i att styla sin lägenhet i lämpliga färger, material och kakel ökat enormt på bara ett årtionde.
Det är frestande att säga att medelklassen är på väg att helt ta över överklassens smak och livsstil. Man bor, klär sig och äter snart på samma sätt som dem, låt vara med en mer begränsad budget. Det spelas golf och det weekendas med vinpaket och spa-behandlingar. Ett behagligt sätt att leva förvisso, men förklaringen är nog mer komplicerad än så. Kodknäckandet sker med en målmedvetenhet och frenesi som skvallrar om ett högre syfte.
Björn Ericson beskriver i Den nya överklassen en privilegierad grupp människor vars moral inte alltid är den bästa. Han skriver om skyhöga och tvivelaktiga bonusar, om girighet och nepotism. Men mellan raderna skymtar en motvillig fascination. Vi får veta vilka bilmärken de riktigt rika kör, på vilka fashionabla adresser de bor, hur många kvadratmeter deras våningar är, på vilka privatskolor de gått.
Koderna sätts så att säga i ett vidare sammanhang. Under ytan av kritisk granskning finns också känslan av manual, en praktisk undersökning av de nödvändiga beståndsdelarna i en bakgrund och livsstil som leder till rikedom. Ericson har följaktligen en positivare hållning till dem som själva skapat sin förmögenhet genom företagande, än till dem som ärvt den. I sin bok visar han en möjlig förklaring till varför vi är så intresserade av överklassens livsstil. I en tid där inte minst politiken allt mer handlar om krass ekonomi, och idealet för vad vi förväntas sträva efter blir entydigare, behöver vi en vägvisare som visar hur man gör för att nå dit. Den ekonomiska överklassen antar med andra ord funktionen av mentorer.
För att kunna klättra uppåt behöver vi åtminstone känna till något om hur man förväntas klä sig, bete sig, utbilda sig. I takt med att allt fler känner till det här skapas också normer och mode, som påverkar även den som kanske inte alls är intresserad av karriär.
Mer svårfångat ter sig intresset för den överklass som tillhör adel och kungafamilj, slutna kretsar som vi aldrig kommer att bli en del av. Det finns visserligen en känsla av orättvisa och exkluderande i både af Kleens och Sjöbergs böcker. Men också en fascination där slutenheten i stället blir själva lockelsen. Författarna sätter ögat intill nyckelhålet och meddelar oss hemligheter från slottsrum och herresäten som inte tidigare nått offentlighetens ljus.
Både Sjöberg och af Kleen slår från en ställning där fötterna står stadigt i meritokratin. De vill visa att det i kungahus och adelskalendrar finns högst medelmåttiga personer, sådana som aldrig skulle ha klarat konkurrensen från oss som fått ta oss fram för egen maskin. Om de nu hade behövt utsättas för den, vilket de ju inte behöver. Adeln och kungahuset lever i välmåga. Fideikomisserna förlängs och skapar en rikemansadel. Prinsessbröllop och skvallertidningar håller glansen kring de blåblodiga vid liv.
af Kleen får på en finare tillställning plötsligt frågan vem han är. Han blir ställd och svarar meritokratiskt genom att hänvisa till det han gör, hans journalistiska arbete. Men den som ställer frågan är inte nöjd. Adeln svarar aristokratiskt, man hänvisar till sina släktingar. Börden är viktigare än presentationerna, hur förtjänstfulla de än må vara. Här ställs intresset för överklassen av börd på sin spets. Bakom af Kleen och Sjöbergs böcker syns en förvirring. Någonstans på vägen står det klart för författarna att de inte lever i den meritokrati de från början trott. Vilka ens släktingar är, och hur våra släktträd ser ut, är fortfarande viktigt.
Den motvillige monarken kallades skandalbok. Angrepp på kungen och hans bakgrund uppskattades uppenbarligen inte av det stora flertalet. Kanhända blir det här begripligt just utifrån en identitetsaspekt. Vi som inte känner till mer om vår egen släkthistoria än vilka våra far- och morföräldrar är, behöver en längre historia att förankra oss i.
Kungafamiljens bakgrund blir - i en tid då "identitet" är ett problematiskt begrepp - en del av vår egen och av den "svenskhet" som många i dag ängsligt klamrar sig fast vid. Den som angriper kungen angriper också oss. Negativa reaktioner på "skandalboken" var därför logiska utifrån fler aspekter än bara de pressetiska och hävdandet om kungens rätt till ett privatliv.
Intresset och fascinationen inför överklass, är både pragmatisk, karriäristisk och ett tecken på ett sökande efter identitet. Det kan vara värt att hålla en viss distans båda vägarna. Att det är lätt att gå vilse under vandringen visar om inte annat en av slutscenerna i Bibliotekstjuven. John Manneus tänder sin cigarr i en designad men gasfylld lägenhet, där han snart på alla tänkbara sätt har sprängt sin egen person i luften.