Alla barn har rätt till levande musik

- Då, i början av 1980-talet fanns det pengar. Jag sökte och fick en miljon kronor från Statens kulturråd och kunde anställa musikhandledare som arbetade ute i förskolor i länets alla 14 kommuner. Det blev en fortbildning för förskollärarna direkt i barngruppen. I grunden fanns en stark upplevelse av hur viktigt det är för pedagoger att ha god tillgång till de konstnärliga uttrycksmedlen. Erfarenhet hade hon själv efter åren som förskollärare och Anita Wallström-Lindius tar fram en gammal bok som betytt mycket för henne. Utan musik är man blind
Den heter Så kan du låta. Om att leta, leka i ljudvärlden skriven av den på 1970-talet också mycket uppskattade vissångerskan Barbro Hörberg. - Barn som har tillgång till all slags musik, de är svåra att styra, säger hon. Utan det blir man blind. Projektet Ljud, lek och musik, förlängdes från de ursprungliga tre åren till fem. Arbetet födde också nya erfarenheter, ute på förskolorna växte musikprogram fram och 1986 började Anita Wallström-Lindius arbeta med att producera egna föreställningar och konserter. Då var det ännu två år kvar innan stiftelsen Norrbottensmusiken formellt skulle bildas av två gamla institutioner, Regionmusiken i Boden och Rikskonserter i Luleå. Sedan ett år tillbaka var man dock ett försöksprojekt - Vi var först i landet med att producera egna program, säger hon. Tidigare hade Rikskonserter erbjudit ett utbud som distribuerades via sina regionala medarbetare ut i landet. Unga garanteras utbud
Lika viktigt som att producera program för barn och unga, numera ofta genom att vidareutveckla redan existerande produktioner eller sammanföra artister som i den mycket uppskattade turnén med Norrbotten Big Band och duon Wadenius/Hollingworth, tycks det system för beställningar man byggt upp i länet vara. Mellan arrangörerna av musik och Norrbottensmusiken skrivs ett treårigt avtal. I Norrbottensmusikens modell åtar sig institutionen att leverera program av det slag som efterfrågas och arrangörerna, som i många fall är kommunernas inköpare av kultur i förskola och skola, ser i sin tur till att den unga publiken garanteras ett utbud de närmaste åren. - Får en kommun problem med sin ekonomi kan de inte spara på barnen, säger Anita Wallström-Lindius. De har ett kontrakt. I Norrbotten är landstinget ensam huvudman för stiftelsen och sedan 1994 har det haft en uttalad målsättning att 50 procent av de egna institutionernas verksamhet ska gå till barn och ungdom. Skrivningen har dock försvagats under 2000-talet. Något utskrivet siffermål finns inte längre. Försvagad skrivning
- Jag hoppas att det inte ska påverka, men är livrädd att de ska ta bort målet också på Norrbottensmusiken, säger Anita Wallström- Lindius. Det är jätteviktigt med levande musik, levande kultur för de yngre barnen. Och med hög kvalitet. Vad kvalitet är brukar de flesta som producerar eller använder kultur dagligen och stundligen veta men inte kunna formulera. Också Anita Wallström-Lindius har det problemet. Hon söker i ord som humanism, demokrati, estetisk fostran, pedagogik. - Jag vill ge något där man ser hela ungen. Arbeta med artister som är sanna och ärliga, som står för det de gör, säger hon till sist. De egna produktionerna slutade Norrbottensmusiken med 1998. Sista uppsättningen kom att handla om årstiden som med Anita Wallströms-Lindius ord, "är så lång!" - Jag träffade Tove Alsterdal på gatan och bad henne skriva en pjäs. Det enda jag ville var att den skulle heta Sagan om vintern. Musiken skrevs av Fredrik Högberg och de som medverkade var en ung Anna Vnuk och Ingemar Raukola, berättar hon. - Musikerna kom från Norrbottensmusiken. Åh, jag skulle vilja att de tar upp den igen! säger hon på sitt speciella, impulsiva sätt att berätta. - Kanske med samma medverkande? frågar jag. Då var de flesta rätt okända, men numera är Anna Vnuk en utforskande koreograf och dansare, Raukola etablerad skådespelare. Tiden satte stopp
Det var tiden som satte stopp för fler egna produktioner. - Jag gjorde allt som behövs kring en produktion, från ax till limpa. Som ensam tjänsteman skulle hon därutöver göra urval, marknadsföra och turnélägga 15 andra produktioner varje år. Eller totalt 400 föreställningar. Det låter mastigt. Så småningom började behovet att inte ensam ha hand om alla uppgifter bli stort. - Jag önskade mig en assistent men fick en chef i stället, svarar hon mer bister än bitter. Hennes arbetsmetod har byggt på samtal med arrangörerna, kollegorna på de andra länsmusikorganisationerna och med artisterna - "det är viktigt att de vet att de arbetar för Norrbottensmusiken". Ett tidskrävande arbetssätt men helt centralt för Anita Wallström-Lindius då de på flera sätt varit hennes närmaste kollegor. Själv har jag haft förmånen, ofta känns det just så när man är med i en lekhall på en förskola eller i en gympasal, att besöka många av de föreställningar som passerat genom Wallströms-Lindius händer. Ofta, mycket ofta, har det varit bra och framför allt sällan riktigt uselt. Underbart nytt hus
Ibland har vi stött ihop på någon förskola eller i en skolkorridor. Men för Anita Wallström-Lindius tog det stopp en dag. Arbetet måste skjutas åt sidan. Och till sist växte beslutet fram att säga upp sig. Men hon har hunnit med att flytta in i Norrbottensmusikens nya lokaler i Kulturens hus i Luleå. - Huset är underbart! Alldeles fantastiskt. Jag ser bara nya möjligheter, säger hon. För Norrbottensmusiken hoppas hon att Norrbotten NEO ska betyda mycket även för barnen. Hon talar också mycket varmt om Norrbotten Big Band, samordnaren för AYJO Dan Johansson, och deras arbete med ungdomar. För egen del finns en lust att återvända till det arbete som fick ställas undan av tidsbrist. - Min kunskap är stor och jag har mycket att ge. Om det går skulle jag vilja göra egna produktioner, säger hon.