Alkberg: Tonårsdrömmar

Men på Tuna fanns det ingen tunnelbana så klassfesternas flickrumsväggar fick duga som substitut. Det är 30 år sedan och natten mot fredag går jag förbi dem i lobbyn på hotellet denna artonde Trästockfestival och blir, jag vet inte, vemodig. Stannar och pratar lite med Danne, hyfsat nybliven Noicesångare och Skellefteålegend. Tydligen gick det bra att spela. De är rätt fulla. Jag såg dem inte, hade ingen avsikt att göra det heller. Och har ingen lust att någonsin göra det. Det är patetiskt i mitt tycke, men vem är jag att ha invändningar egentligen? Jag gjorde på lördagsnatten min tjugoandra spelning på Trästock. Och enligt logiken i resonemanget ovan är ju det lika sorgligt. Eller lika lite sorgligt. Somliga av oss måste hålla på med rock. Även om maten i artistserveringen är smaklös och betalningen knapp. Jag var så nervös före spelningen att jag tog på mig scenkostymen tre timmar i förväg. Men det gick bra, mycket folk och många verkade gilla det trots att i princip ingen hade hört min Siw Malmkvistrock innan. Jag klagar mycket, jag är medveten om det. På städer och människor, på allt mellan himmel och jord. Men jag gillar Trästock, jag gillar Skellefteå. Omständigheter har fört mig dit så många gånger att jag inte kan räkna dem alla. Jag hittar och känner igen människor. Vad mer kan man begära egentligen? Det är ju basala behov; någon att prata med, inte känna sig så förtvivlat ensam. Och det är väl det Noice håller på med när de efterfestar för sig själva. Och faktum är att jag blir lite rädd vid första anblicken; en bunt fyrtiofemplussare med smink som sitter och hoar på fyllan mitt i veckan. Det är ju intressant. De sitter i lobbyn på hotellet med avsikt att förleda dagens ungdom. Men någon måste göra det, så varför inte de som redan gjort det en gång?

Alkberg: Tonårsdrömmar

Jag älskade Noice när jag var liten. Jag ville vara Hasse Carlsson och sitta lutad så där coolt mot en vägg i tunnelbanan som bandet gjorde på omslaget till debuten Tonårsdrömmar.