- Det här handlar om att testa gränser för hur pretentiös man får vara, säger Mattias Alkberg.
Alltihop började med en fråga från festivalen Storsjöyran i Östersund.
- De bad mig att komma dit och spela ångestballader. Och jag tackade ja. Men sedan rann det där ut i sanden, säger Mattias Alkberg.
Men idén om en föreställning med just ångestballader dröjde sig kvar. Och han samlade ihop ett band. Premiären blev i maj på scenkonstfestivalen Made i Umeå. På det följde sex spelningar under förra året.
Mattias Alkberg säger att grejen hela tiden varit den pampiga och mörka stämning som han bygger upp tillsammans med de sex musikerna.
- Det här handlar om att testa gränser för hur pretentiös man får vara. Något som känns både kul och asäckligt på samma gång.
I januari släppte bandet sin första singel. Omslaget, med hålögda folkdräktsfigurer i ett grårökigt landskap, är gjort av Karin Mamma Andersson. Titeln, Skända flaggan, kommer från konstnären Carl Johan De Geers vapenvägrar-affisch från 1967.
I en smittande glad poprefräng sjunger Mattias Alkberg om att han ”skriver kuken på svenska flaggan, och något annat kul på alla andra flaggor”. Han säger att det känns viktigt att kolla hur långt man får gå.
- Det vore jättekul om Sverigedemokraterna skulle bli upprörda – eller kungahuset. Men det är en glad och catchy låt och jag tror att kungen är rätt kul. En sådan som gillar att garva. Och att han själv egentligen vill skriva kuken på flaggan.
Även om Mattias Alkberg blandar rock och poesi på scen så ser han det som två olika lägen.
- Musiken kommer nästan alltid först när jag skriver till begravningen. Sen passar jag in texten. Det måste vara sjungbart. Men i poesin måste varje ord ha bäring. Jag har inte tillräckligt med tålamod för det och hinner bli uttråkad. Jag tycker att jag är bättre på att göra låttexter än att skriva dikter.
När hela skivan släppts i slutet på februari ska Mattias Alkbergs Begravning ut och spela igen. En föreställning är bokad på Stora teatern i Göteborg. Och kanske blir det en spelning på Dramaten i Stockholm. För efter att ha spelat på alla landets rockscener med olika konstellationer, ibland flera gånger, vill Mattias Alkberg nu möta en sittande publik. En som kan ta till sig musik och poesi i samma föreställning.
- Det känns viktigt att de som kommer verkligen lyssnar och är koncentrerade. Förra året gjorde vi två föreställningar för stående publik, men då funkade diktgrejerna inte alls. Folk skrek och pratade med varandra mellan låtarna. Det är respektlöst mot de som kommit dit för att se hela grejen.
Till föreställningarna i vår kommer man att försöka täta stämningen ytterligare:
- Vi har frågat regissören Linda Wincent om ett samarbete och hoppas att vi får till det. Hon kan nog få ordning på oss.
Det är mer än 30 år sedan Mattias Alkberg bildade sitt första band. På 90-talet blev han känd för en bredare allmänhet som frontman i Sveriges truligaste indie-band, The Bear Quartet. Men det dröjde längre än så innan han såg musiken som ett jobb:
- Det kom med mitt tredje barn. Han frågade och jag var tvungen att definiera mig själv – att säga att jag jobbar med musik. Det var för tolv år sedan. Först då fattade jag att musiken inte bara var eskapism. Och att jag, som aldrig riktigt slår av, jobbar supermycket.
Han beskriver det som att Luther blir extra tung på axeln när man jobbar med något så abstrakt som musik. Att det ibland känns som att han inte gör tillräcklig nytta.
- Samtidigt blir det roligare och roligare med åren. Jag har blivit äldre och är inte lika nervös. Jag är mindre bekymrad över hur det jag gör ska mottas. Och det känns inte lika viktigt att vara cool längre.
Fotnot: Mattias Alkbergs Begravning består av Mattias Alkberg, Petter Granberg, Kalle Nyman, Olle Nyman, Jonathan Lundberg och Tomas Bäcklund.