Det är en rå röst som talar i Mattias Alkbergs Era svin. Flera röster, ansikten, liksom stadda i förfall och med poesin som en rest av detta. Några av dikterna ger uttryck åt vänskapens och kärlekens korrumperade avarter, åt icke-kommunikationen, missförstånden, det språk som inte är tillfyllest:
"Jag hör dina käkar
Hur de arbetar
Jag vet att det betyder att din hjärna också arbetar
Du är helt genomskinlig i det avseendet
Eller så bryr du dig inte
Inte vet jag
Jag bryr mig i alla fall inte så pass att jag frågar".
Man pratar förbi varann, känner varann alltför väl, släcker ut den andre med aldrig så små medel. En känslomässig avtrubbning som också finns hos själva samhället, eller som kanske är en förlängning av detsamma:
"Socialförvaltningen nästa dag
De säger att vi är flera tusen under norm
Men eftersom ni inte har med er alla papper kan ni inte få pengarna
Kanske om ni hittar dem kan vi behandla ärendet om en vecka
Kanske ni får dem då
Men då är det för sent
Om sex dagar stänger de av elen
Stänger de av telefonen
Vi är ledsna säger Socialförvaltningen
Vi har rutiner".
Mot detta tar poeten spjärn, i en poesi som är medvetet grov och kantig, inte sällan präglad av en icke-lyrisk hållning. Utgången är blandad. Det kommer inte alltid så särdeles vackra dikter därur, men möjligen något annat. En viss negativ energi, upparbetad inom det begränsade fält som är boken. Sätt att tala och skriva, just så här och inte på annat sätt. Samhällskritik som samtidigt skiter i samhället.
Som mest angelägen är Alkberg i de längre dikterna. Både Det fanns inga ingångar och Bara hugg i mig tar steget mot ett mer eller mindre tydligt narrativ. Det är dikter där man vill in och lära känna karaktärerna, ge sig i våld med dem. Jag tror att det svällande formatet passar Alkberg. Utrymmet sporrar. I vart fall är de kortare, mer traditionella dikterna av en annan, lägre halt. Det blir resonanslöst, utan den avgörande förtätningen hos de enskilda raderna. En pladdrighet tar form, men inte av den bultande sort som kan hittas hos somliga av beatpoeterna eller i New York-skolan (Frank O’Hara, för att nämna ett namn), strömningar som jag gissar att Alkberg förhåller sig till, utan en mer slapp och obrydd sådan, lös i kanterna.
Det är förvisso möjligt att det finns en strävan, mindre direkt, även i detta. Ett drag som odlas i Era svin är onekligen förstörelsen, det dåliga - dikterna lismar inte och laborerar med ett bestämt mått av själslig skörlevnad och omoral. Nämnda Bara hugg i mig, med ett driv mycket uppbyggt kring sina anaforer, kan rentav föra tanken till texterna i black metal-låtar, onda och sluggande:
"Jag vill in i mitt eget huvud
In i musiken
In till getingarna och småfåglarna
Till text som känns
Som barns dödsannonser
Som dödsannonser över döda barn
Som kuken i jeansen när det är porr
Som ansiktet mot asfalten
Som en fet jävla smäll
Jag vill uppfattas fysiskt".