Alienationen klädd i discoglitter och filmfloskler

Isbjörnen, Pär Ulander, har för övrigt lämnat sitt ensamma Nordpolen för att tina upp och dö. Hemma på polen blir nämligen alla bara djupfrysta. I slutet av föreställningen undrar han dock desperat över vilka knäppgökar han nu håller ihop med. Men jag gillar honom. Han är cool. Pratar någon skön nordlig dialekt. Vi har hamnat på Haunted Dancehall. En föreställning från 2006 av dansarna och scenkonstmakarna Bogdan Szyber och Carina Reich i ett samarbete med Orionteatern i Stockholm. Tidigare har paret bland annat gjort uppmärksammade föreställningar kring ritualer, ofta utomhus, men producerar nu allt oftare för landet större scener. Samtidigt drar man alltså ut i landet på turné, nypremiär i Luleå, med denna sorgliga saga förklädd i paljetter och skratt. Den får mig faktiskt att tänka på Staffan Göthes slitna eller Mirja Unges ordlösa småstadsmänniskor. Men det har precis blivit så himla svårt för dem där på scenen att hålla masken. Ja, ordet allt på Haunted Dancehall kretsar kring kan faktiskt mycket väl vara alienation. Det brukar till sist just göra människor alldeles förtvivlade, till sorgsna figurer på livets scen. Det är också vad Estradören, Dag Andersson, Ungbjörnen, Jimmy Meurling, och den övervintrade Discodrottningen, Cecilia Roos, tycks vara. Ledsna och på jakt efter resterna av sin berättelse om att vara av betydelse, kanske på en scen, kanske i någons liv. För visst är det också kärleken man jagar där på krogen. Men tiden har gjort dem främmande för sig själva. De är inte längre så där perfekta som det unga dansparet, Tim Ekstrand och Benjamina Pansare, vi då och då möter under showen. Ja, The Storyteller, den långa kvinnan i form av Charlotte Engelkes, har till och med fått dåligt minne. Svårast har kanske ändå en pojke, Lars Bethke, som ville vara en hjälte: en riktig matcho med gevär. Han är bara så hopplöst ute, fastän han precis som berättaren talar framtidspråkets engelska. Ändå vill människorna inte släppa sina drömmar. En åldrande discodrottning är innerst inne alltid en discotjej som älskar ett pulserande gitarrsolo. Haunted Dancehall är också rikt strösslad med musik från sent 1970-tal och tidigt 1980. Och shit vad svårt det är att dansa sittande i röda biofåtöljer! Ja, även om det glittrar av paljetter och siden, även om dansarna gör märkliga saker med sina kroppar, om Ika Nord mimar, är det allt en sorglig berättelse som paret Szyber och Reich satt samman. Eller berättelse och berättelse, någon epik är det inte frågan om utan snarare en stund framför medelålderns spegel. Den där man står och vrider sig för att komma överens med fortsättningen. Typ, se ljuset i tunneln, ta nya försonande tag och fortsätta dansa den disco man var med och skapade.