I den nya boken Alfons med styrke-säcken är vår allra svenskaste höghuspojke fortfarande sex år. Det är sympatiskt.
Språket är också fortfarande lika högläsningsbart och Gunilla Bergström utnyttjar bläddrandets teknik på ett behagligt sätt - så där som hon har gjort i nästan 40 år ända sedan klassikern Godnatt, Alfons Åberg kom ut 1972.
Den här gången har Alfons fått ta sin omnipotens in i kungligheterna och härskarnas värld. Det är nu ett inte alldeles självklart grepp och uppgiften visar sig bli tung att axla för pojken med den bruna tröjan. Trots sin entré mitt i det ifrågasättande 1970-talet visar sig Alfons i skuggan av sin sexårssjälvsäkerhet också vara ett barn av sitt eget västerländska kulturarv i sin mest konservativa form.
Det är därför förstås han och ingen annan som är kung i sagans Egenlandet. Ett gult folk och ett grönt finns att regera över, men med dem har Alfons ingen kontakt. I stället sitter han med sina rikedomar på en kulle och ser sig som god.
Under tiden har torkan slagit ut all odling vid landets sydligaste gräns. Folket svälter och om sin kung tror de inte mycket. Märkligt nog vill de ändå kung ha, att rubba en världsordning görs kanske inte i den för föräldrarna tryggaste av bilderboksvärldar, de ska bara störta den gamle kungen först.
Givetvis reder det upp sig utan våld. Vattenflaskan i Alfons styrkesäck är magisk och räcker till att både släcka eldsvådor och göra folket otörstigt. Brödet i sin tur mättar hunger och tar på kristet vis aldrig slut om det är rätt gestalt som delar det. Dessutom regnar det till sist glaskulor över folket. De förvandlas i samma stund till rikedomar och mottagarna blir så glada att de till och med lyfter när de dansar till tonerna av Alfons magiska musik.
Det låter vackert och skönläst efter en stund framför nyheterna. Men den tydliga, och ur ett västerländskt perspektiv mycket korrekta sensmoralen, står mig omedelbart upp i halsen. I den här sagan finns ingen Hans och Greta som klarar sig av egen kraft att identifiera sig med. De fattiga i söder räddas som sig bör av kungen från norr. Och folken är de ändå inte farligt snarlika de lyckliga och ädla vildarna i litteraturen från 1800- och 1900-talet?
Gunilla Bergström försöker dock snirkla sig ur den fälla hon själv byggt. På slutet låter hon hela sagan vara en sexårings dröm och går sedan vidare till en diskussion huruvida drömmar och verklighet är lika verkliga.
Den struntar jag i. Med sin naiva och reaktionära syn på världen har Alfons med styrke-säcken inte mycket fruktbart att tillföra i ett resonemang med nya små människor om ordningen på verklighetens jordklot - vilket ändå måste uppfattas som bokens egentliga ärende. Och det i sin tur gagnar inte känslan för Alfons alls.
Tänk om han ändå sluppit bli kung ...