Hon får ofta höra att de personer hon skildrar är för osympatiska och fula. Då blir Alexandra-Therese Keining glad. Det är just den sortens människor hon vill berätta om - på film, eller som nu, i bokform.
Klingar namnet lite bekant? Inom litteraturen är Alexandra-Therese Keining nykomlingen som i april debuterar med 14, en bok för unga vuxna. I filmbranschen däremot har hon varit ett namn i mer än ett decennium, med Guldbaggenominerade Kyss mig från 2011 som den mest uppmärksammade filmen.
Går mot strömmen
Det finns en hel del som skiljer jobbet som manusförfattare och filmregissör från författarrollen. Men gemensamt för alla Alexandra-Therese Keinings projekt är - bortsett från att hon väljer dem utifrån lust och nödvändighet - att hon ofta får jobba lite i motvind. Så också med 14.
- Flera förlag var intresserade, men jag tackade nej till utgivning eftersom deras inställning var att boken inte var tillräckligt pedagogisk. De tyckte att jag borde ha ett lättare slut, att det skulle vara lite enklare, lite mer pragmatiskt. Men då tappar jag lusten, det måste finnas någonting som gör att projektet känns genuint, säger hon.
Den första gnistan till 14 föddes när hon på ett produktionsbolag för många år sedan gick igenom ett stort antal polisrapporter om ungdomsbrott. Det var otäcka historier om övergrepp och svek utförda av eller mot tonåringar, historier som stannade kvar i hennes medvetande långt efter att hon hade läst dem.
- Från början tänkte jag att jag skulle skriva ett filmmanus, vilket det också blev till slut. Men när jag var klar med manuset kände jag att jag måste nog skriva mer, jag måste utforska den här psykologin bland alla karaktärer lite mer, med maktförhållandena i centrum. Varje karaktär har någon form av figur i sitt liv som håller i makten, de är lite som marionettdockor i någon annans värld.
Ödesdigra handlingar
Det blev berättelsen om Saga som har en speciell relation till sin storasysters pojkvän, om Billie som längtar efter sin pappa som har lämnat familjen, om ensamme Fredrik som drömmer om att få en plats - och en vän - i det populära killgänget. Allt som allt skildras fem 14-åringars ödesdigra handlingar under en helg och konsekvenserna som de får.
Under skrivandets gång förflyttade sig Alexandra-Therese Keining medvetet tillbaka till sina egna tonår. Det var en bitvis smärtsam upplevelse.
- Puberteten var väldigt jobbig för mig, eftersom min mamma blev sjuk och gick bort några år senare. Det var en jättetyngd som var svår att balansera med skolan och den andra biten av en, allt det där man skulle vara. Men jag tror att det hjälpte mig väldigt mycket att skriva, det föddes någon form av längtan i mig att kunna uttrycka mig.
Tror du att man är extra sårbar i den åldern?
- Jag tror att det är jätteindividuellt, det beror mycket på personlighet och hemmiljö. För mig var det extra sårbart för jag visste att när min mamma gick bort så skulle jag vara ensam, eftersom min pappa inte heller fanns i livet. Det gjorde att jag levde med ett ständigt hot om att det skulle bli ett annat liv.
Filmad utmaning
Blir det fler böcker? Jo, det tror hon. Men först ska hon göra film av Jessica Schiefauers Augustprisbelönade bok Pojkarna. Också det en utmaning, eftersom berättelsen om Kim, Momo och Bella, som med hjälp av en blommas växtsaft förvandlar sig till pojkar, inte är helt enkel att konkretisera.
- Det kommer att bli en riktigt svår resa. Men boken är så oerhört viktig och väldigt modig. Den är lite just det som jag tycker att kultur riktad till ungdomar ska vara, att man får tänka till lite själv.