Ålderdomlig Pelle Svanslös engagerar

Sagan om Pelle Svanslös är sådär lite mesig som berättelser för barn var i mitten på förra seklet. Personerna är lite gulliga, synen på världen är naiv, tempot är lågt och det slutar alltid gott. Samtidigt är den mycket skarp på ett sätt som nog står närmare barns vardag, både då och nu, än den politiska satir de också sägs ha varit. För när Gösta Knutsson 1937 kliver fram och berör mobbing och utanförskap och tar den utsatta personens parti kan det ha varit nog så väl progressivt i sin tid. Pelle har faktiskt till och med en lärare som har rätt att trycka till elever utan prut, vilket var okej då. Barns övervåld på varandra får dessutom fortfarande pågå, även inför vuxnas ögon, och Pelle Svanslös har många olyckskamrater i samtidens skolor. Kanske är det därför Gösta Knutssons karaktär fortsätter att leva kvar i bokform, julkalendrar och opera. Det är musikteatern i Jämtland, Estrad Norr, som nu i höst tagit upp Erland von Kochs opera från 1948 och givit sig ut på turné . Det som dock skiljer Pelle från många andra mobbade är att han har vänner som ställer upp på honom. Visserligen lite naiva och utan att verkligen ställa elake Måns till ansvar - men de finns där. I Estrad norrs operaversion är inte heller medlöparna Bill och Bull, Roger Rådström och Fredrik Longueville, några verkliga hot. De är snarare snälla, dumma och kanske lite utsatta själva. Elake Måns, som sjungs av Peter Kajlinger, får faktiskt orkestrera det mesta själv i de kända episoder ur böckerna som återbrukas i operan. Och att historien fortfarande engagerar märks. Salongen är fylld och när man väl vant sig vid musiken, som i orkesterversion i det här rummet tenderar att bli lite för stark, och det lite överdrivna agerandet på - javisst - 1950-talsmanér, dras även jag med. Måns är ju bara för obehaglig och Pelles naivitet så farlig för honom själv. Det är också roligt att återse sångarna i Estrad Norr Hans-Erik Sundström och Jan Nilsson. Lika kul är det med de nya bekantskaperna Roger Rådström och Fredrik Longueville som båda har förmågan att nå ut över rampen på ett särskilt sätt. Men de kvinnliga sångarna har inte mycket att bita i. Framför allt Maja Gräddnos är ju bara så ... konstig. Tråkigt nog innehåller operan mycket talad text, och hade gärna fått erbjuda fler sjungna partier. Opera är en sån underbar form för en barnpublik och då vi sällan erbjuds den känns det som att bli snuvad på konfekten. Däremot är jag trygg i Kjell Peder Johanssons regi, det otäcka får inte ta över. Snabbt är räddarna där och Pelle blir aldrig plågad in i själen.