Ålder som konstnärlig resurs

Hela livet samlar vi på erfarenheter som präglar kroppens rörelser. Våra minnen finns där i kroppen, lagrade i våra gester, i huvudets böjning, i handens rörelse, i sättet vi går på. Kring dessa intressanta tankegångar har koreografen och dansprofessorn Efva Lilja skapat forskningsprojektet Rörelsen som kroppens minne, som bland annat resulterat i tre dansföreställningar med dansare som alla har nått en ålder över 65 år. I dag visas en av dem, föreställningen Med ögat mitt i pannan som dansas av Kari Sylwan och Jan Abramson, i Haparanda. Det handlar om kärlek, men också om det där att bli gammal. Efva Lilja har gjort sig känd som ko-reografen och dansaren som ständigt brutit ny mark inom danskonsten. Hennes signum är bland annat att skapa dans i nya miljöer ? i vatten och snö, högt upp i luften hellre än på dansgolv i traditionella lokaler. Sedan några år tillbaka är hon professor på Danshögskolan där hon från och med nästa år också blir rektor. I sin linda Forskning inom konstnärliga områden befinner sig ännu i sin linda och Efva Lilja har sedan projektet startade 2003 samarbetat bland annat med en sociolog, en filosof, en geriatrikforskare och dansare, tonsättare och operasångare. I Rörelsen som kroppens minne sätts den åldrade människan i fokus i en process som visar på nya möjligheter till konstnärlig gestaltning. Helene Karabuda är själv dansare, men också repetitör och assistent till Efva Lilja på hennes danskompani E.L.D. som i år firar 20-årsjubileum. Hon och dansarna Kari Sylwan och Jan Abramson har just kommit hem från Portugal där de framfört Med ögat mitt i pannan på en internationell dansfestival inför en hänförd publik. För det hör minsann inte till vardagen att man får se äldre dansare på scen. Av tradition är danskonst fokuserad på unga människors kroppar och uttryck. Efva Lilja har återigen valt att gå en annan väg när hon nu tittar närmare på hur en äldre människas erfarenheter och minnen kan befrukta det konstnärliga arbetet. Kommersialiserat  ? Precis som allt annat påverkas den konstnärliga verksamheten ofta av kostnadsaspekter och tänkandet blir mer och mer kommersiellt. När man sätter upp en dansföreställning blir därför målet det viktiga, själva föreställningen. Genom att skapa ett forskningsprojekt kring de här idéerna och frågeställningarna har vi kunnat arbeta mer metodiskt och över en längre tid, säger Helene Karabuda. Tre föreställningar har forskningsprojektet Rörelsen som kroppens minne resulterat i; solot Minnet 2003, Med ögat mitt i pannan 2004 och Döden, döden! i våras. Val efter olikheter I Med ögat mitt i pannan har Efva Lilja arbetat med två professionella dansare, men även här tagit vara på deras erfarenheter och minnen. I föreställningen Döden, döden! arbetade hon förutom med fyra professionella dansare också med 17 amatörer, elva kvinnor och sex män i åldern 63 till 90 år. En annons om en audition lockade den gången över 100 sökande och valet av dansare gjordes inte utifrån färdigheter eller kunskaper om dans utan efter olikheter i erfarenheter och uttryck. I det praktiska arbetet fick varje deltagare tänka på ett minne som de senare fick gestalta i dans.  ? Det blev mycket personligt och väldigt rörande, säger Helene Karabuda, och berättar om hur deltagarna beskrev allt ifrån känslan av njutningen av att som ung stå på skidor framför en utförslöpa till mycket tragiska händelser. Överraskande uttryck Men det handlade inte om att ?mima? själva händelsen utan i stället om att koncentrera sig på känslan och ge uttryck för den i rörelse.  ? Det var en fantastisk process och vi fick se många spännande och överraskande uttryck, säger Helene Karabuda. Den kropp som sällan eller aldrig visas upp på en dansscen rymmer oanade möjligheter och frågan är vilken roll den åldrande människan spelar i konsten. Finns det någon konstform som visar på deras lust, ångest, glädje, tankar och sexualitet? Och vad händer när perspektiven vrids, när yngre får se äldre på scenen och inte tvärtom som brukligt är?  ? Vi har verkligen upplevt åldern som en fantastisk tillgång i vårt arbete under de här åren, säger Helene Karabuda, som kommer att berätta om Efva Liljas forskningsarbete under två seminarier i Haparanda.