Det var meningen att Alcazar skulle gå på Cleos scen mellan tolv och ett på fredagsnatten, men de äntrade den inte förrän klockan tjugo över två till följd av de flygförseningar som de råkat ut för.<BR>När de väl kommer ut på scenen så blir det inte heller någonting att direkt hurra för. Alcazar är ett band för galor, såsom schlagerfestivalen och dylika tv-galor. Det är medium där de kan framföra sin låt med allt krut de har, galor är som klippta och skurna för deras show och dansnummer.<BR>Men när de står som huvudakt för en utekväll känns det aningen ofullständigt. Fast det är klart, Alcazar är inte ett liveband på samma sätt som ett rockband kan vara det. Alcazar är först och främst ett dansband, och då menar jag inte dansband i samma avseende som Barbados är ett, utan som ett dansband som spelar för att fylla ett dansgolv och ackompanjera dansen. Och för det ändamålet finns det kanske inte ett mer lämpligt ställe än Cleo. Men ändå klaffar det inte.<BR>Delvis beror det nog på att bandet anländer så pass sent, festen har redan mättats och dansgolvet är inte lika vitalt som det varit och även om det får en nytändning när artisterna börjar spela så är det inte tillräckligt. <BR>Sedan märks det att Alcazar är trötta och det är väl självklart att det tar på krafterna med ett så späckat schema som deras. <BR>Bandet kör sina intränade danssteg och sjunger sina hits och visst sitter allt bra. Alcazar kan sin grej, det är det ingen tvekan om. Men leendena ser påklistrade ut och det känns inte ärligt när de skriker ?kom igen Luleå?, ?louder?, ?mår ni bra? och alla de andra välkända slagorden. Dessutom är ljudet alldeles för högt och riktigt dåligt. Att lyssna på Alcazar kändes ungefär som det skulle kännas att lyssna på Alcatraz, det vill säga ganska tvunget och tråkigt.<BR>Bandet spelar i tjugo minuter, en fem hitlåtar hinner man framföra och sedan är det färdigt. Riktigt roligt blir det aldrig, detta var helt klart inte en lyckad kväll för Alcazars del.<BR>
