Akvareller med sagoprägel

Det sägs så mycket, som till exempel att konst är ett internationellt språk och att en bild säger mer än tusen ord. Sådana uttalanden är ju bara floskler. Det finns så mycket av undertext och exformation baserad på läsart i de bilder vi omger oss med att det mesta av våra konstupplevelser inte emanerar ur själva bilden, utan direkt ur den tradition den ingår i. Hur ska man då förhålla sig till en bildtradition till vilken man inte har några referenser? Svaret blir att man får söka sig till den minsta gemensamma nämnaren, de formella kriterierna - färg, form, linje, harmoni, balans etc. De här frågeställningarna hemsöker mig vid betraktandet av Nazila Gharemandahrs bilder utställda i "glasrummet" på Konsthallen I Kulturens hus. Hon kommer från Iran och arbetar i en 500-årig tradition av miniatyrmåleri. Det är ett sätt att göra bilder som påminner om den västerländska guldsmedskonstens emaljmåleri där man på medaljonger och i klockboetter målade sin själs älskade eller små pastorala idyller, allt utfört med minutiös noggrannhet. Samma omsorgsfulla grundlighet präglar Nazila Gharemandahrs akvarellmåleri. Många av bilderna är inspirerade av klassisk persisk poesi det finns referenser till poeten Shams al-din Hafiz (1320-1388) de persisktalande muslimernas mest lästa och älskade diktare. Hans ställning är direkt jämförbar med Shakespears ställning i England och Homeros i Grekland. Den sinnesnärvaro och livsglädje som präglar hans diktning ser man spår av i Nazila Gharemandahrs bilder där ingenting är utlämnat åt slumpen. De eleganta linjespelen, bildernas genomtänkta och behagfullt balanserade kompositioner, de levande ytorna, uppbyggda punktvis med nollans eller nollnollans penslar, ger akvarellerna en sagans prägel. Ungefär där stannar mina referenser upp, vid berättelserna ur Tusen och en natt. Jag ser och imponeras, kanske rent av förförs av det
gedigna hantverket, jag anar tålamodet där en liten bild kan ta sju månader att genomföra medan de stora bilderna tar upp till två år. Jag ser myllret av
figurer i trädstammarnas, molnens och stenarnas texturer och jag anar historiens djup i berättelserna. Tiden är ingenting! Verkligen,
ingenting! Men ändå känns det på ett plan
som att bilderna inte når mig. De
associeras, utan att jag vill det, till 60-talsposters färgade av orientalism och ungdomlig eskapism. Mitt förnuft säger med poeten Ekelöfs ord det motsatta - Det som är botten i dig är också botten i alla andra. Du saknar bara nycklarna. Jag är en Alice i underlandet som försöker öppna perceptionens stängda dörrar. Den första dörren, de formella kriteriernas, lyckas jag ta mig igenom bara för att på andra sidan bli upplyst om att - " Om du inte vet vart du ska, spelar det ingen roll vilken väg du tar". Jag förstår att jag inte behöver förstå, men ändå ...