Jens Wennberg får börja i uppförsbacke. Ensam på scenen framför ett sorlande och halvtomt Bluestält. Ståborden längre bak fylls fort upp men ingen vågar sig fram på den stora biten asfalt framför scenen förutom någon enstaka fotograf. Det verkar som tur är inte bekomma honom alls. Första låten heter I’m sorry won’t do it. Welcome to 1984 river ner lite mer applåder än de andra. Tempot höjs en aning i Nothing ever goes my way. Sedan följer en mjukare sång om förälskelse. Sista låten är nyskriven och heter I hate to let you down. Det är inte särskilt originellt men Jens Wennbergs bitvis jämrande röst är svår att värja sig mot.
En kvart senare, strax före nio, är det dags för The Trombone Station i ett något mer uppfyllt bluestält. Överkalixtjejerna gör en akustisk spelning och de möts av jubel redan efter första låten, en cover på Bob Dylans Mama you’ve been on my mind. Fishtank är fin i sin lågmälda version. Av pressläggningsskäl måste jag lämna tältet tidigt in i spelningen. Men jag hoppas att jag snart får en ny chans att se The Trombone Station.