Säg Elsa Beskow (1874-1953) och det första man tänker på är kanske idylliska berättelser. Pia Huss skrev för några år sedan i DN att Olof Lagercrantz kallat henne "okomplicerad som en rödbeta" och Bengt Olvång tillskrev henne i slutet av 1970-talet attribut som "Småborgerlig klassegoism" och "skygglappsförsett bigotteri".
Men hur är det med idyllen egentligen? Delar av Elsa Beskows sagoskatt ges nu ut på nytt och nog mer än anar man skuggorna i det puttriga småstadslivet i Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin, Blomsterfest i täppan, Olles skidfärd och inte minst Hattstugan, sagan på vers med rim som barnen får hitta på själva.
Det är inte en ensidigt ljus sida. Luffaren stoppar lilla Prick i en säck, en vagabond och inkräktare som kanske lånat drag av Beskows relation till maken, som inte blev den arbetskamrat hon hoppats på. Och Hattstugan? Vad är det som läggs i den egentligen? Elsa Beskow var förmodligen inte medveten om varför hon valde de symboler som hon gjorde för sina berättelser men det är naturligtvis dessa arketyper som ger sagorna aktualitet också i dag. Det är som med drömmar. Vi har inte dem. De har oss.
Putte i blåbärsskogen, ABC-resan, Borgmästar Munte, Häxan Avundsjuka, de kända visorna och en del annat finns med i den här vackra nyutgåvan