Äkta, levande jazz som aldrig blir långtråkig

Martina Almgren Quartet (Martina Almgren, trummor, Björn Almgren, saxofoner, Owe Almgren, elbas, Tommy Kotter, piano) Förband från Framnäs: Per Holmgren, trumpet, Hannes Lundberg, gitarr, Jonas Lindberg, kontrabas, Christian Sundeqvist, trummor Jazz i Piteå, Valdino I och med det har denna Göteborgsbaserade jazzgrupp gett sig till känna över hela landet och visat att det är en fullt färdig och mogen jazzkombination. De spelar äkta och levande jazz, med en påtaglig dynamisk beat. I väven finns inslag av den fria jazz som utvecklades under exempelvis Ornette Coleman och Don Cherry, men modifierad och mixad med andra rytmiska element. Och det som håller samman det hela är Martina Almgrens otroligt smidiga och följsamma trumspel, som liksom lindar sig runt de övriga musikernas kraftfulla och mustiga uttryck. Och Martina Almgren gör det utan att det känns påträngande ? det är ett närmast koreografiskt spel, som mera smeker än pushar. Det är Martina Almgren som står för det musikaliska materialet, melodiskt, rytmiskt varierande alltifrån veka ballader till hetsigare och mer bubblande låtar. Det blir aldrig långtråkigt. Stadgan står elbasen Owe Almgren för, i kombination med finessrikt solospel. Det unisona samspelet med brorsan Björns tenorsax får ibland kvartetten att låta större än den är och till det bid-rar också Tommy Kotters underfundiga och pulserande pianospel. Den svängiga inledningslåten Rast var en bra ingång. Lika rytmisk men mer komplex var Busters berså med många rytmiska förskjutningar och oväntade utvikningar ? Buster är inte oväntat en katt. Björn Almgren spelar tenorsax med skön ton men ibland vrider han till det och tänjer han på gränserna ? som i Ode to Jim, hyllningen till Jim Pepper, saxofonisten med indianblod i ådrorna. I Rumsla Sambla får man associationer till en annan tenorhjälte, Sonny Rollins och hans St. Thomas och den karibiska känslan förstärktes när Martina Almgren på något som i klangen liknade ett oljefat spelade Den sällsamma. Och i N.Y. kunde man mycket väl ana storstadens bultande livsstil. Fyra elever från Framnäs folkhögskola stod för förbandsmusiken. För ovanlighetens skull fanns en trumpet med, trakterad av Per Holmgren, som gjorde väl ifrån sig, framför allt i Herbie Hancocks Cantaloupe Island. Repertoaren var också hämtad från närliggande storheter som Miles Davis och John Coltrane och de övriga i bandet visade att de var väl förtrogna med den musiken. Sedan skadar det inte om de också vågar berätta vad de spelar.

Äkta, levande jazz som aldrig blir långtråkig

På sin Pulsslagsturné genom Sverige spelade Martina Almgren Quartet i Piteå på fredagskvällen.