– Jag tycker om att kunna se vidderna och naturen runt mig, jag vill inte bara se hus och väggar. Jag tror att det tillför något i min musik. En del säger att musiken låter som landskapen och vidderna som finns här uppe, att den har en stor atmosfär. Det kan nog stämma att jag gillar den typen av stora ljudlandskap.
Med fyra album i ryggen och ett nationellt genombrott med fyllda konsertlokaler från norr till Malmö i söder, kvalar Johan Airijoki in som en av Sveriges främsta inom sin genre. Trots framgång och det nya kontraktet med United Stage som är beläget i Stockholm, väljer han att stanna kvar i staden han har vuxit upp i, Gällivare.
– Jag har mycket vänner här, tycker om att vara ute i naturen och åker mycket snowboard. Jag trivs bra, det är enkelt.
38-åringen berättar vidare att det även är en fördel att han kan extraarbeta inom gruvindustrin som banreparatör. Det gör att det finns mer utrymme att kunna lägga mer tid på musiken.
– Jag hoppar in och kör en vecka per månad ungefär och då kan jag ändå försörja mig och ha råd att satsa på att arbeta som musiker. Man behöver tid för att kunna skriva.
Medmusikerna Malmfältens rockklubb och producenten Axel Andersson som återfinns i Norrbotten, samt hans egna kompisgäng är stora anledningar till att det blir värt för honom att stanna kvar.
– Markus (Lemke reds.anm) gör det här med Lemmelkaffe, jag satsar på mitt som musiker och jag har en kompis som ordnar fester. Jag har samlat ett gäng drömmare runt mig så man kan uppmuntra varandra, en kreativ scen att ingå i.
Vad gör det med ditt skapande att du bor i Gällivare?
– Jag tänker att jag använder mig av de berättelser som finns här, dialekten och symboler. Typ som Bob Marley beskrev världen utifrån Jamaica kan jag försöka beskriva världen utifrån Gällivare, att jag har de glasögonen på mig när jag ser min omgivning och att det blir ett grepp av det. Det är en ganska konstig lins att se omvärlden med.
Tror du att det hade låtit annorlunda om du utgick från en annan stad?
– Hade det varit lika intressant om jag utgick från Södermalm när jag gjorde den här grejen? Det är svårt att säga. Jag tror att jag har en målmedvetenhet och ett driv som gör att jag hade tagit mig någonstans ändå. Jag brinner för att göra och skriva musik, jag finner det fascinerande och det är häftigt för mig.
Finns det något du kan sakna i staden, i egenskap som musiker?
– Jag saknar definitivt en livescen, det finns inte en livemusik-klubb i Gällivare, det skulle vi behöva. Där man kan boka band och musiker utifrån och där lokala band kan få uppträda och växa. Det blir sällan vi spelar hemma, jag spelar oftare i Malmö än i Gällivare.
Han fortsätter:
– Jag tror det är viktigt att kunna visa att det ens är möjligt, att man ska kunna få upp ögonen för det. Dels om man vill gå och se livemusik och bli berörd av det, men också att man själv kan bli inspirerad av att stå på scen. Jag såg en spelning med Lost Patrol uppe i Malmberget i vår replokal för många år sedan, då blev jag inspirerad “det där såg häftigt ut, det hade jag velat göra”.
Just nu är Johan Airijoki aktuell med sitt nya album "Får jag vara din kille" som han har gjort tillsammans med Malmfältens Rockklubb.
– Den handlar om kärlek och romantik, när hörde man senast en man från Norrbotten prata om det utifrån sitt sammanhang? Jag tänkte att det var intressant och inget jag har hört förut, säger han och fortsätter:
– Sen har den handlat om någon slags mansroll också, om att vara kille. Jag vänder och vrider och skruvar på vad det innebär för mig som är 80-talist, om man jämför med farsans generation.
Albumet behandlar även känslan av vrede, berättar han. I första spårets intro hörs en ljudupptagning från pjäsen "Viskleken" från 1969.
Är det ett politiskt album?
– Jag går sällan in för att vara politisk för sakens skull men det blir något sorts ställningstagande i att skriva och uttrycka mig där jag kommer ifrån. Det blir ett undantag, det är inte den vanliga historien utan det är en historia som kommer från ett annat håll.
– Jag vill inte hålla upp så mycket plakat i musiken, men det finns ju där som en underton i texterna.