Agneta in på livet

emma hos Agneta Fagerström-Olsson och livskamraten John O Olsson, också han känd filmare som bland annat legat bakom TV-succén Möbelhandlarens dotter är det fullt upp när vi dyker in. Nya älsklingen i familjen, "hittehunden" från Rumänien har nyligen anslutit till familjen och pockar på vår uppmärksamhet. Agneta har inte hunnit borsta tänderna än och lovar att John ska fixa kaffe medan hon gör sig klar. Jag beslutar mig för att ta mig upp på övervåningen av lägenheten, som också numera är det enda kontorsdel som deras bolag Giraff film har kvar i Luleå medan allt faller på plats. Tre saker intresserar mig extra mycket. Järnets Änglar, som dragit ut på tiden och egentligen skulle haft premiär i våras. Den kommande filmatisering av Bengt Pohjanens bok Dagning röd som handlar om Korpelarörelsens framfart i Tornedalen i början av förra seklet. Och flytten som Giraff film gjorde, tillbaka till Stockholm. Dagning Röd-projektet är redan i full gång. Filmen ska bli en långfilm som både bygger på Pohjanens bok och de polisprotokoll som finns från den tiden. Agneta ska stå för både manus, tillsammans med en dansk kollega - och regi. Vardagshjältar
Det senare skulle hon "aldrig släppa ifrån sig" nu när hon jobbat så länge och slitit med projektet. Precis som med Agnetas hyllade TV-serier Hammarkullen, Den första zigenaren eller Kniven i hjärtat så är det vardagshjältar som står i fokus i Järnets Änglar. Och tjejer. Tre starka tjejer vars historier med kärleksrelationer, drömmar och vardag blir till en och samma via deras gemensamma rockband. - Jag är nog fascinerad av vardagshjältar. Det som förenade mig och Peter (Birro som hon gjorde TV-serierna med, reds anm) var att vi ville berätta om ett Sverige som inte skildrats på film tidigare. När vi gjorde Hammarkullen (1997) så var den historien inte berättad, sen kom ju Josef Fares med sina filmer och så... och det spelar ingen roll vem som var först egentligen, men det var det som drev oss. Var kommer den här fascinationen ifrån? - Jag växte upp I "Seppan" (Tullinge utanför Stockholm) och vi var bara två svenskar i min klass. Resten var från Estland, Lettland, Polen eller Finland. Då lärde man sig att livet kan tolkas på olika sätt, att det finns andra religioner och det är nog sånt som färgat mig. De som kom till "Seppan" var också sådana som hade förlorat allt, att känna den levnadskraften var väldigt speciell och det finns en storhet i det som sällan skildras på TV. Idén till Järnets Änglar kom när Agneta promenerade i Svartöstaden. Senare gick hon också in på verket, pratade med säkerhetsansvarige och fick se alla locations där filmen skulle kunna utspelas. - Varför det blev tre arbetartjejer just från Luleå som jobbar på verket är också för att man inte berättat om de här tjejerna tidigare. De bygger löst på tjejer jag träffat i Luleå genom åren på barer eller pubar. Det är jävligt roliga tjejer som man kanske inte skulle lägga märke till om de väntade på bussen, men som har en jäkla historia bakom sig. Normalt får inte tjejer bete sig som Mona är i filmen som dricker för mycket, är bitchig och tar plats. Men så är vi ju också. Men det får man aldrig se. Tuffa tjejer
Vad är typiskt för de tjejerna och kanske då för Luleå? - Det finns en rakhet här i Luleå, det är ganska tuffa tjejer, såna tjejer som man kanske inte hittar i Stockholm. Jag är också fascinerad över att man kan leva så tufft men ända ha en jäkla disciplin som karaktärerna i filmen har. Man tar hand om sina barn, går till jobbet varje dag och gör allt det där. Norrbotten är också speciellt för att man är stolt, man låter ingen ställa klacken på skallen liksom. Astorias konkurs satte käppar i hjulen för den tänkta vårpremiären av Järnet-filmen och Giraff film fick byta distributör. Men den 5 oktober är det i alla fall premiär på SF över hela landet. Under tiden har Agneta Fagerström-Olsson inte legat sysslolös, arbetet med den omtalade filmatiseringen av Korpelarörelsen är som sagt redan i full gång. - På nåt sätt är det så att när man gjort en sak så har man alltid haft annat på gång. Bergman sa alltid det på filmskolan att man alltid ska ha flera saker på gång samtidigt. Men Dagning röd är en jätteprocess, vi har ganska bra finansiärer nu fast vi behöver fler. Speciell historia
Det har pratats om 30 miljoner för att kunna göra filmen? - Ja, till och med 35 miljoner kommer det nog att kosta. Vi behöver mycket pengar från SFI och de har krävt att vi ska behandla om manus en gång till, men om det löser sig så börjar vi filma nästa sommar. Vi kommer inte spela in i Pajala utan letar inspelningsplatser där uppe på annat håll. Men det innebär en påfrestning, Korpelarörelsen har en speciell historia och det är känsliga saker. Jag tror inte att man får statister från Pajala, det ligger nåt slags ok över många där uppe som hade föräldrar som var med i det där och många vill helst inte att man ska röra om i det alls. Hur blir du bemött när du är där och gräver? - En del tycker ju inte att man ska vara där. I och med att Bengt och jag kommit överens om att så ska det vara så blir det så. Han litar på mig och utan Bengt hade jag aldrig befunnit mig i Korpelaland, han kan så mycket om den historien och vad som hände. Tillsammans med John O Olsson drev Agneta Giraff film från Luleå i nästan 15 år och de var bland de allra första som sådde fröet till den filmbransch som nu finns i Luleå och Norrbotten. Men tidigare i år kom beslutet att flytta tillbaka till Stockholm. - Folk vill gärna få det till att det blev nån slags schism som gjorde att vi flyttade. Men det var inte så. Flera av de filmarbetare vi jobbade tätt med flyttade och vi kände inte för att fortsätta, de som lämnade oss var en stor del av företaget. Vi kände inte för att börja om och lära upp nya människor och bestämde oss för att bara ha kvar lägenheten och ett kontor här för att göra Korpelafilmen. Det var aldrig tänkt från början att vi skulle vara så länge, men det blev 15 år. Och vi hade otroligt roliga år.