Agneta Andersson tog vägen till Parkalompolo
Jag har sett vägen till Parkalompolo i en dokumentärfilm av Ann-Christine Haupt. Den är alldeles rak i flera kilometrar och leder fram.
HOPP ETT, TVÅ OCH TRE. Glasskulpturerna står i centrum av Agneta Anderssons separatutställning i galleriet i Parkalompolo.
Foto:
Det är glas och textil. Men framför allt blandade material i en utställning som känns mycket väl genomtänkt; associativ i färger och motiv, storlekar och placeringar. Spetsen som hon arbetat med tidigare återkommer i flera verk. Jag blir särskilt förtjust i Våren är här! där "huvan" i spets som finns i
Boet återkommer. Men nu med en liten dörr, som i en rymd av flytande glas i varma gröna och gula färger, hoppar åt sidan. Det blir man glad av. De flytande glasformerna känner man också igen i de alldeles nygjorda skulpturerna Hopp I, Hopp II och Hopp III. Det är glas som liksom flyter uppåt, eller glider åt sidan. Knäppt och fel, barockt, sjuttiotal, graffiti och generöst till sitt uttryck. Ljust galleri
Utställningsrummet i Parkalompolo är för övrigt överraskande ljust och fint. Det är inrymt i det som var affären i huset, resten är bostad, som Agneta Andersson har tapetserat i ett vitt papper. Det ser ut som mollskinn och har stoppat väldigt väl, berättar galleristen. Huset står kallt om vintrarna men hon har bara behövt byta ett par våder. Golvet är ljust blått och ett stort, kvadratiskt fönster som sitter lågt släpper in mycket ljus. Men även om Spegling och Träd, två verk i blandteknik där Agneta Andersson i interaktiv anda laborerar med hur vi med våra kläder vill prova oss fram till en stil och därmed en identitet (trots att hon bytt ut hattarna mot speglar får Träd mig genast att tänka just på ett ställ hattar i butik att prova och leka med), är det en liten blyertsteckning som är det centrala. Privatvernissage
Precis som alla andra besökare får jag nämligen en pratstund med konstnären. Ett slags privatvernissage på gårdstunet vid den höga och alldeles raka flaggstången av en riktig trädstam. - Den sista bilden jag har gjort är en teckning. Det är fantastiskt vad man kan göra bara med en penna och papper, säger hon som förstås alltid tecknat och skissat för sina verk. - Det tog lång tid att återvända till sitt eget. Att erövra mitt eget konstnärskap, även om jag fortfarande är engagerad i mycket annat, säger hon. Jag tycker det är häftigt att vara med och förmedla och utvidga. Jag vet inte om jag gör det ... Och så skrattar konstnären som bytt till en frisyr som man ser. Kortklippt och alldeles vithårig får hon kommentarer från besökarna. Många har varit här förut och många är från byn som numera har sommarboende från många håll. Medelåldern är ovanligt hög och samtalen blir långa här på kullen. Vissa av dem sker på svenska, andra på meänkieli. Parkalompolo ligger i Tornedalen i närheten av högsta kustlinjen. För mer än 9.000 år sedan var det inte långt till havet härifrån. - Det finns en konflikt mellan att förmedla och göra, fortsätter Agneta Andersson. Produktionstiden som det tar, idéerna måste genomarbetas och verkställas. Det tar tid att jobba. Nu vill jag fokusera på ett intensivt arbete i ateljén. Länskonstnär
I slutet av 1990-talet var hon länskonstnär i Norrbotten, och har jobbat aktivt för konsten på olika sätt, för andra och för att få ett konstmuseum till stånd i länet. Hon är också en del av konstnärsgruppen Koncentrat - viktigt att ha kollegor som talar samma språk - och har deltagit i flera samlingsutställningar med dem. För drygt 20 år sedan lämnade hon Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg. Från början hade hon tänkt sig arbeta med design och kläder, men när hon ska beskriva sitt arbete hittills blir det tal om det matematiska i virkade och stickade föremål, hur en tråd kan byggas upp till komplicerade mönster och hur detta inte uppmärksammats eftersom det var kvinnors göra. Eller om ljuset och glaset som man kan forma och färga. - Det är en känsla i sig som blir stark utan man kan sätta ord på det. Som tortyr ...
Faktiskt känns det ofta som lite tortyr när man vill prata om verk och material med konstnären. Denne har ju valt bilden för att berätta och formulera sig. - Man lever hela tiden med känselspröten ute, det är sårbart på något vis. Men hitintills har det varit ett rikt liv, säger Agneta Andersson. Hela tiden kommer det nya bilar till gården. En del bär paket med signerade konstverk med sig när de går. Vinden blåser bort all ohyra. Jag äter en småkaka, en fantastisk dröm som faller sönder i munnen och på min tröja. Solen värmer, visst mest i hela landet, det på svenska sidan Torne älv. Konstgalleriet i huset där Agneta Andersson tillbringade mycket tid på 1960-talet, packade upp varor, garndockor och trådrullar som tilltalade alla sinnen, har gula fönsterbågar och gula band som vajar. Kanske var det den tiden som väckte idén att arbeta med konst. Nu vill hon förutom att göra eget, skapa mötesplatser mellan andra och konsten, som här. Som en rockkonsert
- När jag ser en bra konstutställning är det som en rockkonsert. Nästa sommar ställer hon ut i Vadstena. För det handlar också om att komma ut och nå publik på flera olika platser. Det är utvecklande att utmanas av konstkritiker och kollegor från olika sammanhang. Det är precis som för publiken. - Informationssamhället har bara en väg. Vi behöver samtala med varandra och inte heller bara med likasinnade, säger hon. När jag sätter mig för att åka vidare samlas ett nytt gäng vid fikabordet. Det är en härlig dag för samtal. Fotnot: Utställningen som öppnade under hemvändarhelgen pågår till den 1 augusti.
Så jobbar vi med nyheter