Det är genialiskt, är det första jag tänker. För när Kerstin Fredholm och fotografen Leif Claesson ska presentera vad de kommit fram till efter sin tvååriga djupdykning i litervis av blod, svett och tårar så gör de det med en typisk fighter-taktik; aggressivt och rakt på utan förvarning.
MMA - sweet violence inleds med 47 textlösa sidor, bara bilder, och du kan omöjligt värja dig från attacken. Ilska, glädje, rädsla, stolthet, ansikten och kroppar som förmedlar hela känsloregistret. Du vill veta vilka de är och varför de är som de är.
Den brutala kampsporten har debatterats mycket genom åren och delat upp allmänheten i två läger. Antingen giller du fenomenet eller också säger du usch och fy och vänder bort huvudet.
Några kallar det för organiserad misshandel och viftar hejvilt med förbudsskylten medan de aktiva använder ord som kärlek och respekt och dyrkas av fans över hela världen. Likheterna med de romerska amfiteatrarna dit människor vallfärdade för att se gladiatorerna slåss med livet som insats visar på en underhållningsform som fortfarande kittlar. I höstas gick kritikerhyllade Warrior upp på biodukarna och fler filmatiseringar lär följa i svallvågorna av succén.
Kerstin Fredholm och Leif Claesson tar oss med bakom kulisserna, dit vi som åskådare aldrig får komma. Där utspelar sig en annan match. Den mot rädslan och nervositeten över risken att kanske få duktigt med stryk. Vissa spyr, andra vänder bort blicken för att slippa se sönderslagna förlorare återvända från ringen.
Vi får träffa Mohammad som kom till Sverige som åttaåring och fascinerades över att han inte blev bestraffad när han var försenad till skolan. Därför slutade han gå dit. Han hamnade i ett kriminellt ekorrhjul som hade kunnat sluta väldigt illa om det inte hade varit för MMA. Många bär på en liknande historia som Mohammad och bilden av den misslyckade kriminella samhällsmedborgaren som till slut hittar sin räddning i kampsporten är tydlig.
Du måste vara född fighter med en inbyggd aggression och ha den rätta bakgrunden. Att ha vuxit upp med en ensamstående mamma och ständigt bära på en saknad efter en kärleksfull pappa är inte onormalt. Att du sällan eller aldrig hittar ett överklassbarn i ringen är den officiella bilden. Det är dock inte hela sanningen.
Yrkesmilitären Klas har tjänstgjort i Afghanistan och gillar adrenalinkicken han får under matcherna. Han liknar den svenska antivåldsmentaliteten vid en sorts mjukisfascism och menar att det ursprungliga våldet är lika naturligt som att andas.
Niklas från Luleå lämnade Norrbotten för huvudstaden för att få bättre träningsmöjligheter. Han fostrades i en hockeyfamilj där pappa Thomas var Luleå Hockeys assisterande tränare guldsäsongen 1996. Nu lever Niklas i en värld av pasta och tonfisk och satsar stenhårt på sin karriär som MMA-fighter.
Lika mycket som MMA- sweet violence ger en unik inblick i en värld där allt skoningslöst kretsar kring seger eller förlust, så kastar den även ljus på ett samhällsproblem som kommer att finns kvar oavsett hur mycket kampsporten lyckas växa. Barn från trasiga hem som skickas till skolan med en ryggsäck fylld av problem och möts av ett system som saknar resurser att engagera sig. Där om någonstans skapas förlorare som aldrig får en ärlig chans att smaka segerns sötma.
Kerstin Fredholm och Leif Claesson sökte svar på frågan varför vissa män älskar att ge och ta stryk.
Jag tycker att de har
lyckats med mer än så.